Beta

Om Hugo vetat att han skulle fått sitt hjärta krossat vid uteserveringen den där varma sommardagen för snart två år sedan så skulle han nog inte ha gått dit. Alla var där: Pontus, John, Gabriel och såklart Liza, vackra oskyldiga Liza. Hugo kom sent, han hade varit på gymmet och hans hår var fortfarande blött när han slog sig ned mittemot oss. Liza hade kommit lite tidigare, hon såg mycket vacker ut i sin blommiga tunika och hennes läppar var scharlakansröda.

   ”Så hur gick benpasset?”, sa Gabriel. Han tittade på den nyanländes rufsiga kalufs.

   ”Fint”, sa Hugo. ”Men du vet hur ben är, man får en jäkla träningsvärk dagen efter…”

   Båda Gabriel och John flinade. Hugo beställde in en öl, och jag tror han noterade blickarna Liza gav mig. Numera tittade hon annorlunda på mig. Det var spännande, jag kände en pirrande känsla som genomsyrade hela kroppen. Jag var skulptören, hon min skapelse.

   ”Så”, sa Hugo. ”Vad har ni gjort idag då?”

   Skenmanöver. De andra grabbarna: John och Gabriel tittade bort mot andra sidan gatan. De svarade synkroniserat: ”Inget, druckit öl bara.” Jag tittade däremot rakt in i min bästa väns ögon. ”Knullat din flickvän”, sa jag.

   Hugos ögon vandrade från mina, till Lizas och tillbaka till mina. Sedan sa han: ”Vad fan sa du?”

   I samma stund kom Hugos öl in. Kyparen måste ha sett att det rådde krig vid vårt bord, för han lämnade bordet lika tvärt som han dykt upp. Jag däremot njöt av det här och tände en cigarett. Lät röken vägleda min själ mot stordåd. ”Hon var skön”, sa jag.

   Hugo kastade sig upp från sin stol, hans öl flög ner i backen, och där stod han med bordskniven i högsta hugg. ”Din jävla idiot!”, röt han. Han var knallröd i ansiktet, det var faktiskt ganska roligt. ”Ta tillbaka det där, nu!”

   ”Sätt dig ner”, sa jag. ”Liza, kan du inte berätta om oss och våra framtidsplaner?”

   Liza, som inte sagt något hittills, tittade plötsligt upp. Ingen kunde se den inre strid hon utkämpade. Nu skulle hon tvingas välja sida. ”Jag… åh gud, förlåt mig…”, började hon. Hon talade som en bebis som om orden var svåra att bokstavera. ”…Jag har gjort ett hemskt misstag”, sa hon och tittade rakt på Hugo. ”Jag skulle aldrig ha blivit ihop med dig.”

   Hugo som aldrig ens hunnit inleda fighten såg redan besegrad ut. I ett ögonblick raserades hans värld samman. ”Liza”, sa han. ”Hur länge har det här pågått?”

   ”Åh”, sa hon. ”Han var inte den första.”

   ”Vad i helvete…”

   ”Han var däremot den första som var dum nog att berätta”, sa hon. ”Vissa män är så uppe i sig själva att de måste låta hela världen få höra om deras kvinnoaffärer. Men jag räknade med att han skulle berätta det för dig. Det gjorde det mycket enklare för mig att göra slut.”

   Sedan reste hon sig upp. Hugo tittade på mig och han såg min chockade blick. ”Vart ska du?”, frågade jag och tittade på Liza.

   ”Åh, till en kille som heter Alexander. Han vet vad en kvinna vill ha”, svarade hon. ”Tjingeling. Det var roligt så länge det varade.”

   Där satt vi. Killen som fått sitt hjärta krossat.

   Och jag som besegrats i mitt eget spel av den smartaste kvinnan i hela stan.

Martin Hammar.