Wall Street kan vänta

Det var så här Tom Holmberg ville leva: 220 kilometer i timmen, alkohol i blodet och polissirener i backspegeln. Vetskapen om att döden lurade runt hörnet, pulsen på max, reptilhjärnan som fattade pressade beslut. Kicken var olikt något annat. Bättre än sex, bättre än droger, bättre än all framgång.

   Tom Holmberg skrattade åt livet, han var Tom fucking Holmberg, om en månad skulle han till fucking Wall Street: leva det goda livet som bankman och tjäna pengar utan dess like. Och hur hade han burit sig åt för att nå dit? Han hade hasslat hela systemet. Fuskat till sig en högskoleplats i Lund, köpt toppbetyg, minglat med rätt personer, gått i säng med chefen på praktikplatsen och fixat de bästa referenserna.

   Han var Tom Holmberg: ostoppbar. Bankirernas bankir: rik på livet, hög på livet, i 220 kilometer i timmen.

   Men livet var tråkigt, så meningslöst, så simpelt… så enkelt.

   I slutändan hade allting varit för enkelt för Tom Holmberg.

   Och värst av allt: han kände sig aldrig levande. I alla fall inte levande på riktigt. Det var bara jakten som fick honom att känna sig levande.

   Och han visste allting om den, och njöt av varje sekund.

   Reglerna var enkla. Denna kväll var inget undantag:

   Det gällde att ha flyt, få en dålig snut efter sig, sådana kunde Tom Holmberg skaka av sig på mindre än en kvart. Den här polisen var däremot ihärdigare. Han tog kurvorna lika bra som Tom och vågade ta risker samtidigt som han höll en hög hastighet. Men Tom såg hur han drog ifrån, meter för meter. Innan bron skulle polisen vara avhängd. 

   En raksträcka. Tom tryckte plattan i botten. Hastighetsmätaren klättrade: 230…240…250…, längre fram kom en skarp kurva, därefter korsningen, sedan bron. Kurvan gick bra. Korsningen kom, en skarp högersväng, snart bron, sirener i ryggen. Tom kände hur svetten började rinna nedför nacken: hur bra var den här polisen egentligen? Ingen hade hängt på honom ända fram till bron.

   Tom tog ett hårdare tag om ratten. I samma stund upplevde han en konstig känsla. Han såg sig själv som barn lekandes i sandlådan, brorsan som kom över och raserade hans sandslott. Raseriet. Bilderna ändrades: Tom som tonåring. Han kysste sin första tjej. Såg hur hon vände honom ryggen. Sveket. Återigen, scenbyte. Tom kom vinglandes hem, han var full. Pappas besvikna ansikte vid dörren. Förnekelsen. Plötsligt gick allting snabbt: scenerna avlöste varandra i ett rasande tempo, som när någon spolar på film: gymnasiet, studenten, högskolan och samtalet från rekryteringschefen på Bank of Wall Street. Brorsans bekräftande blick, de vackra kvinnorna runt hans barm och pappas klapp på axeln. Bekräftelsen.

   Sedan kom det blinkande ljuset. Varningen.

   Därefter bron. Vägs ände.

   Bron var redan halvvägs uppe. Gör det inte.

   Tom Holmberg kunde inte stanna. Beslutet.

   Inte nu. Hopplösheten.

   Han pressade bilen en sista gång. Adrenalinpåslag.

   Sirenerna försvann, flisor flög när bommen sprack, och bilen påbörjade sin färd mot evigheten. Först såg det ut som om Tom skulle klara det. Men sedan störtdök bilen ner mot det mörka vattnet.

   Tom släppte taget om ratten. Tänkte en sista gång: Tom Holmberg av fucking Wall Street, det rullade bra på tungan… så jävla bra…

   …sedan sjönk han som en sten till botten…

   Ändstation.

Martin Hammar.