Älskade Julia

Romeo var trött på leken. Han hade sett och upplevt allting. Festerna, alkoholen och tjejerna var allting samma sak för honom, det var bara platserna och ansiktena som ändrades. Och ingenstans fanns den sanna kärleken.

   Om det inte varit för grabbarna hade Romeo letat efter henne någon annanstans.

   Nu satt han där igen och drack med dem han kallade för grabbarna. De befann sig hemma hos Pontus och alla var glada i spriten. Romeo såg att grabbarna var hungriga. De öppnade fönstren och skrek rakt ut mot gatan som om deras skri kunde frammana kvinnor ur tomma intet. Det var ett gott tecken: grabbarna var taggade.

   Romeo tog i smyg upp mobilen och började skriva:

   Älskade Julia, vad gör du? Jag saknar dig så. Jag har druckit en del. Varken för mycket eller för lite. Vi ska ut ikväll. Jag önskar så innerligt att vi träffas ikväll. Jag tänker fortfarande på vår promenad längs viken och vårt skratt som fick hela grannskapet att vända sig efter oss. Nu ska jag fortsätta dricka, kanske ses vi i dimman?

   Grabbarna visade bilder på tjejer de var sugna på. Lät bilderna vandra runt från hand till hand. Pontus skröt om sina erövringar och kommenderade Romeo till att säga något liknande. Romeo harklade sig och sa något han visste grabbarna uppskattade sedan blev han tyst igen, försjunken i tankar. Tankar om Julia. Han tog upp mobilen igen:

   Älskade Julia, nu har vi sänkt den sista groggen och utgången nalkas! Vi tar röda linjen ner till centrum. Det blir Club Rosé ikväll. Den ska tydligen var extra bra på fredagar numera. Jag hoppas jag träffar dig där. Bara att få se ditt leende igen skulle fylla min vilsna själ med mening. Nu måste jag sluta skriva, bussen är här om fyra minuter.

   Bussresan tog åtta minuter, trots det hann Pontus fixa två snapchat-kontakter, investeringar kallade han det för, och de klev av vid centrum. De passerade fontänen och gick bort mot Rosé. Kön var lång, men Pontus hade fixat VIP, på några sekunder var de inne. Spelet hade börjat – grabbarna spände upp sig som påfåglar. Tjejerna tittade, bartendern tog emot beställningen, musiken dånade, tjejerna dansade, bartendern räckte fram en bricka med öl, musiken nådde sitt crescendo, tjejerna lekte svåra, Pontus med brett leende och öl i handen, den knappt hörbara låtövergången, Romeo i hörnet med mobilen:

   Älskade Julia, jag hittar inte dig på dansgolvet. Var är du? Jag saknar dig så! Snälla rara svara snarast! Det är allt jag ber dig om…

   Julia, Julia, Julia, tänkte Romeo. Var är du min Julia? Han tittade ut över dansgolvet. Där ute pågick det vanliga skådespelet: de som dansade, de som försökte dansa, de som trodde de dansade, de som inte dansade och de som lekte domare. Romeo gick bort till garderoben och hämtade sin jacka sedan gick han ut i natten. Han tog upp mobilen igen, knappade frenetiskt:

   Älskade Julia, vi måste prata. Varför svarar du inte mig? Hur kan du vara så kall? Livet är inte rättvist. Nu går jag hem, god natt.

   Och runtomkring honom fortsatte livet som vanligt. Musiken dånade, människorna dansade, taxibilarna mullrade, pizzerian tog emot kunder, och livet var grymt åt de få som suktade efter den sanna kärleken.

Martin Hammar.