Fuckboy

Pontus var en bra kille oavsett vad andra sa. Nu stod han utanför nattklubben och samtalade med Jenny – tjejen som alla ville ha. Det var en ljummen sommarnatt, taxibilarna stod på rad längst med trottoarkanten, tiggarna samlade in pantburkar och musiken mullrade från entrén likt ett dovt andante i bakgrunden.

   Pontus hade hört Jennys ord femtielva gånger tidigare. Han visste vad hon skulle säga, kände till hennes ursäkter, hennes begär, hennes liv. Nu tittade hon på honom med sina stora gröna ögon, läpparna rörde sig, han nynnade tyst till droppet: det var hans favorit Avicii-låt.

   ”Vad sa du?”, frågade han.

   ”Jag sa att du är en fuckboy. Jag går inte på sånt.”

   Pontus tittade på henne. Sedan flinade han. ”Du gillar det.”

   Jenny skulle säga något, men Pontus fortsatte: ”Har du tändare?” Hon kom av sig och började gräva i innerfickan efter tändaren. Hon fann den, räckte över den till honom.

   Desarmerad, tänkte Pontus medan han tände cigaretten och drog in röken i lungorna. Sedan pekade han mot centrum. ”Jag bor där borta, kom så går vi.”

   ”Tror du att det är så lätt?”

   Han gav henne ett av sina mest oemotståndliga leenden och la ena armen om henne. ”Nej, men du ser väl hur jag verkligen anstränger mig?”

   Det funkade. Pontus såg hur Jenny mjuknade medan de började gå mot centrum.

   De strosade långsamt och Pontus gjorde roliga kommentarer om sakerna han såg. Han talade om nattklubben, om människorna, om staden och Jenny stod hela tiden i centrum för hans charmiga utläggningar. Utan att veta det föll hon snabbt i hans fälla. De kom fram till stora torget och fontänen.

   Pontus ögon glödde: ”jag såg hur alla killarna tittade på dig ikväll.”

   ”Gjorde dem? Jag minns bara att jag dansade och så dök du upp.”

   ”Haha, såg du inte den där killen som försökte bjuda upp dig?”

   Hon funderade. Pontus passade på att tända en ny cigarett. ”Du minns inte?”, sa han.

   ”Jo, men sådana killar finns det så många av. Jag vet inte vad det är, dem är så försiktiga. Du gick bara fram till mig och…”

   ”Tog dig med storm”, fyllde han i och blottade tänderna.

   Hon skrattade över hans överdrivna självgodhet, precis som han räknat med. Hon sa: ”Precis så. Du känns så manlig på något sätt. Så självsäker. Det är attraktivt, ska du veta.”

   Pontus hade hört signalen. Han reagerade instinktivt och böjde sig fram och kysste henne.

   ”Igen”, bönföll hon. ”Igen, igen, igen.”

   Kyssandet övergick till ett passionerat hånglande. Pontus kände hur Jennys kropp blev slapp. Nu hade han henne runt sitt lillfinger, men det hade varit en lång process. Han tänkte främst på konkurrensen från de andra killarna och kunde inte låta bli att le när han tänkte på den där envisa förloraren som försökt dansat med Jenny, samtidigt som han var där och markerade.   

   Snälla killar får aldrig ligga, tänkte Pontus, och ja, du har rätt Jenny – jag är en fuckboy, och du gillar det.

   Jenny klängde sig fast vid Pontus arm medan de fortsatte mot hans lägenhet.

   En bit från fontän stod den snälla killen och såg sina drömmars flicka försvinna ut i natten. Tankarna snurrade. Han hade gjort allting för henne: hjälpt henne i plugget, bjudit henne på lunch, lyssnat på hennes problem, varnat henne för Pontus…

   Allting.

   Nu tittade han upp mot det nattsvarta himlavalvet. Där tindrade stjärnorna likgiltigt. Vita och vassa, fyllda med astronomisk smärta.

Martin Hammar