Dyra droppar

En gång i tiden fanns det träpatroner i Sverige som blev rika genom att lura av bönderna deras skogar. Skogen var från början värdelös – allmogen använde den till ved och byggnadsmaterial, och den fanns i överflöd i förhållande till efterfrågan. De som väntade med att sälja sin skog skulle så småningom tjäna hyfsade pengar, men de som valde att sälja på en gång skulle få avsevärt minde pengar och komma att känna sig lurade. Således föddes en djupt rotad bitterhet, och den skulle komma att eka genom generationer…

* * * * * * *

De kom alltid när bönderna var som tröttast, när hästarna befann sig i stallet och plogen stod mitt ute på åkern och solen kastade sina sista arma strålar genom de rasslande trädtopparna. Männen var klädda i höga hattar, smäckra kavajer, korta tygbyxor, polerade skor och välknutna slipsar. De hade alltid med sig två saker: portfölj och flaska. Deras handslag var fasta och varma. Ögonen var goda vänners. Sättet de talade på och orden de använde var så inbjudande och inom loppet av några minuter satt de runt bondens bord och insisterade på att kaffe behövde de minsann inte ha. Men vill bonden däremot ha sig en redig sup?

Efter en lång arbetsdag, där hela familjen involverats, och där alla var lika trötta, kunde vem som helst vara sugen på att ta sig en jäkel eller två. Så bonden tackade omedelbart ja och tittade på sina nyfunna vänner på andra sidan bordet. Vi super väl tillsammans? frågade Bonden. Det gör vi, svarade männen.

Koppar ställdes fram, en portfölj dolde sig bakgrunden, och korken på flaskhalsen skruvades av. Det här är fina grejer, redig vodka, ingen hembränd historia, detta måste ni smaka, prima kvalité. Kopparna fylldes till brädden med den genomskinliga vätskan. Ta dig två supar på en gång, det behöver herr Svensson, Andersson, Johansson, Eriksson, Nilsson, Karlsson, Gustafsson, Larsson, Olsson, Persson, Jansson, Jönsson, Hansson.

Så herr Rask har tjänstgjort inom det militära? Det var som fan, det måste skålas! Här ta dig en till sup. Om jag ska ha en sup? Åh nej, det är ju Herr Rask som tjänstgjort inom det militära och brukat jorden. Själv har man ju bara suttit på ett kontor och rullat tummarna.

Det måste jag säga herr Fransson, ni är verkligen glad i spriten. Ska det vara en till? Vad sa ni? Jaha, ja, ni vill ha den till bredden den här gången. Det går att ordna. Fram med muggen bara. Om vi ska ha en till? Nej, nej, en var ju redan skitfull när en kom hit.

Till slut började bönderna sluddra, vissa mumla och andra tjoa. Då visste männen att det var dags. Portföljen som stått vid ena bordsbenet eller i farstun, togs fram och kombinationslåset öppnades och en exklusiv kulspetspenna (sådana som bönderna aldrig sett tidigare) och högtidliga papper blottades och lades ut på bordet.

För bonden var allting bara en snurrig röra. Han noterade en svart läderväska, en konstig penna och ett papper med massor med byråkratisk skrift, primärt tänkte han fortfarande på flaskan, som var nästintill urdrucken. Fan vad fint det skulle vara med en till sup, han nickade mot flaskan, en av männen fyllde hans glas. Sedan var den också sänkt.

Ta pennan. Håll den i ett fast grepp. Skriv på här, titta var mitt pekfinger är, ja där ja, bra. Och så skriver ni noggrant, så att det syns, bokstavera tydligt. En till sup? Ni kan få det som är kvar i flaskan, om ni skriver på. Vad det handlar om? Nej, ingenting viktigt, ni vill väll ha er en till sup? Jaså, ni insisterar att få veta. Det rör sig om er skog, vi är intresserade av att köpa den. Vad ni får? Äsch, alla vet ju att skog, det är ju inte värt något, det vet ju även ni, ska vi säga att ni får en sisådär tio riksdaler för hela rasket? Ja, jag menar all hektar. Vadå? Ni tycker det är värt lite mer? Vi har bjudit er på vårt finaste sprit, vet ni hur mycket en sådan flaska kostar? Var ni skulle skriva under? Där, ja.

Stolar som dras bak, fötter som rör sig mot dörren, ett tack och hej då, en tom flaska och en bonde som somnar för att sedan vakna tidigt nästa morgon som om ingenting hänt: plogen står på samma ställe och hästarna väntar i stallet.

En till skog uppköpt. Det kommer kosta att få fart på allt, men det kommer ge en rejäl avkastning. Ser ni gården bredvid? Den tillhör en viss Herr Modig. Modig vet jag dock inte om han är, men envis det är han i alla fall. Han är en av få som vägrar sälja sin skog. Jag har redan varit där tre gånger och lockat med flaskan. Men han ger sig inte. Tamejtusan vad den karln är envis. Ni säger att han är smart? Jaså, jo, det är han ju, på sätt och vis. Men det är nya tider nu. Människan måste anpassa sig.

Och när Herr Modig flera år senare till slut sålde sin skog och kom spatserandes genom byn i sin nya kostym och grannarna såg hans nyrenoverade gård och fick nys om att han fått det tiodubbla av vad de fått för sin skog väcktes avundsjukan, och ilskan riktades mot denne envise bonde.

Ingen tänkte på järnvägarna som byggdes, ingen tänkte på storstans födelse, på de tusentals entreprenörer som gick under, människan tänkte bara på de få som lyckades, och hon kände en enorm bitterhet gentemot dem.

Martin Hammar.