Jag önskar dig vackra drömmar

Det var först när jag upptäckte att puben var nästintill fullsatt som jag beslöt mig för att sätta mig bredvid honom. Det tog emot eftersom jag såg hur förfärligt han mådde. Förfärliga människor gör mig illa till mods. Jag slog mig i alla fall ner och iakttog honom i smyg. Ögonen var konstant uppspärrade, och de glänste som om han gråtit. Händerna omslöt krampaktigt det halvfulla ölglaset, och det ryckte i knogarna som om han precis varit i ett våldsamt slagsmål. Håret var rufsigt, och de små hårstråna bildade virvlar som om han befunnit sig mitt i en storm. Kläderna satt pösigt, och stora flottiga och lortiga fläckar bredde ut sig precis överallt som om han använt plaggen till handduk.

Det var en köttslig fågelskrämma.

Jag gjorde inget försök till att starta en konversation, ty jag visste att han bar på en sorgsen historia – och jag hade för fan mina egna problem att tänka på! Efter fem minuter harklade han sig och tittade på mig. Jag hörde direkt att han var full:

– Hur mår min herre?

– Bra, svarade jag och undvek ögonkontakt.

Det dröjde några sekunder.

– Själv mår man fan.

– Jaså.

– Kvinnan jag älskar vill inte veta av mig längre.

Jag suckade och kände mig tvungen att ställa en följdfråga:

– Vad hände?

– Vill herrn höra?

– Mm.

– Jag hade allt en gång. Jag var en hyfsad fotbollsspelare och spelade forward i en Allsvensk klubb. Det var en bra tid, men sen kom skadan. Och hur mycket jag än rehabade kunde jag inte komma tillbaka. Jag blev tvungen att lägga av. Inom loppet av några månader rasade mitt liv samman. Mina vänner inom fotbollen slutade höra av sig, min flickvän lämnade mig, jag förlorade mitt jobb och sumpade mina chanser att plugga vidare. Och tack vare den där förbannade skadan kan jag inte längre gå normalt!

Jag blev tyst ett tag, och kunde inte låta bli att känna en viss sympati. Vi har alla varit där någon gång i livet.

– Det låter som du tappat ditt självförtroende, sa jag.

– Nu kan jag inte få någon ny kvinna. Ingen vill ha en invalid förlorare, sa mannen.

– Nu lugnar vi ner oss här.

– Ni förstår inte hur det känns. Ingen vill ha mig. Jag har försökt dejta. Men det går åt helvete varje gång. Allting jag tar mig ann går åt helvete. Han blev tyst ett tag, sedan följde han upp med: fattar du hur det känns?

– Hörru lyssna. Jag kom hit för att avnjuta en öl, inte lyssna på ditt gnäll. Men jag ska ge dig ett råd, sen får du hålla käft. Jag tog en kort paus, sedan sa jag med övertydlig tonfall: gör någonting åt din förbannade situation!

– Det är inte så lätt. Jag haltar, ingen vill ha mig, min karriär… allting jag brunnit för… är borta…

– Hör på dig själv! Du tycker ju om att tycka synd om dig själv. Det är så här du vill leva. Du har valt att göra ditt haltande tragiskt, och därmed hela ditt liv tragiskt! Du kan ändra på det, du kan komma på något som gör ditt haltande charmigt. Du kan för fan skriva din egna historia, låt inte andra komma på den åt dig!

Vi blev båda tysta ett tag. Det var jävligt skönt.

– Tror herrn det? sa mannen till slut.

– Klart som fan, sa jag. Lämna mig nu i fred.

Mannen reste sig upp.

– Jag vet vad jag behöver göra. Adjö!

Jag vet inte om han gick ut och tog livet av sig den kvällen, eller om han bestämde sig för att fortsätta leva. Jag hoppas han valde det första, världen har inte plats för fler förlorare.

Jag tog en stor klunk av min öl och tänkte inte mer på det. Den smakade ljuvligt.

Martin Hammar.