Charons taxi

Vincent kände sig yr och kallsvettig, som om han vaknat upp från en mardröm. Det var säkert hettan som var orsaken, tänkte han och korsade den trafikerade huvudgatan på jakt efter en ledig taxi. Gatan badade i solsken och strålarna reflekterades i taxibilarnas vita och svarta karosser. Vincent siktade in sig på en av de vita taxibilarna eftersom de var av den nyare modellen med bra luftkonditionering. Men ingen av taxichaufförerna i de nyare bilarna ville skjutsa honom till flygplatsen. De envisades med att de redan hade kunder och var fullbokade. En chaufför vars namn var Gabriel enligt taxiförarlegitimationen, rökte en cigarett och sa nonchalant: ”Jag har bokningar hela dagen, sorry grabben. Kolla med han där borta!”

Gabriel pekade mot klungan av svarta taxibilar.

Fan, all right, det får bli en resa utan luftkonditionering, tänkte Vincent, kanske kan jag pruta ner priset. Det borde jag kunna göra.

Vincent gick fram till en av de svarta taxibilarna, men vände tvärt. Han var absolut ingen snobb – Vincent hade alltid sett sig själv som en enkel man – men den här taxibilen var under all kritik, karossen var rostig och taxiskylten på taket blinkade illavarslande i ett gulblekt sken.

Vincent började gå vidare, i samma stund tittade chauffören ut genom förarrutan och ropade efter honom: ”Hallå? Ska du inte med?”

Vincent vände sig om och gick fram till chauffören och böjde sig ner. Det var en mycket egendomlig chaufför. Han hade svart pipskägg som stod i tydlig kontrast mot den likbleka hyn. Håret var flottigt och rufsigt, tänderna spetsiga och ögonen gnistrande av entusiasm trots att de såg mycket trötta ut. Chauffören hade också på sig en av de där avskyvärda hawaiiskjortorna samtidigt som han trummade otåligt på ratten med sina fingrar.

”Hur mycket kostar det att åka till flygplatsen?”, frågade Vincent.

”Jag kan skjutsa dig gratis”, sa chauffören och nickade åt baksätet.

”Det var schysst”, svarade Vincent och hoppade in i baksätet. Det dröjde inte länge förrän han började svettas. Chauffören noterade det.

”Jag misstänker att dit du ska är det ännu varmare”, sa han och log.

”Ja, det ska vara trettiotvå grader i Barcelona”, svarade Vincent.

Chauffören visslade. ”Inte illa, men jag tror det kommer bli varmare än så.”

Vincent svarade inte. Hettan dödade honom.

 

Taxibilen bromsade in. De stod stilla.

”Jävlar”, svor chauffören. ”Trafikstockning.”

Framför dem trängdes en svärm av svarta och vita bilar. Avgaserna blandades med surret från hundratals bilmotorer. Kön rörde sig inte en enda millimeter.

”Det brukar väl aldrig vara bilkö så här dags?”, sa Vincent.

”Hm, det är onekligen ovanligt mycket trafik idag”, muttrade chauffören samtidigt som han smekte sitt eleganta pipskägg. ”Är det något speciellt som hänt idag?”

”Inte vad jag vet. Det är en helt vanlig dag.”

”Ingenting som du snappade upp på nyheterna?”

”Nej…”, funderade Vincent, men sedan tillade han: ”…det var ju det där terrordådet…”

”Det förklarar saken”, sa chauffören lugnt och återgick till sitt trummande på ratten.

Efter en halvtimme lättade kön och de fortsatte mot flygplatsen. Vincent noterade att de passerade en vit taxi med en liten flicka i baksätet. Han vet inte vad det var, men hans blick drogs till hennes oskyldiga blåa dockögon. De speglade en enorm sorg och stirrade rakt in i hans själ. I nästa sekund försvann flickan i vimlet av alla bilar och var borta, snart var även alla bilar borta och de susade fram genom ett litet samhälle med pittoreska röda hus.

Nu borde vi varit framme vid flygplatsen, tänkte Vincent, han böjde sig fram till chauffören: ”Hörru, jag tror du kört fel väg…”

”Nej”, sa chauffören. ”Vi är framme när som helst.”

Vincent tänkte protestera men det var något med chaufförens beslutsamhet som övertygade honom att det var bättre att hålla tyst. Därför torkade han sig i pannan och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Sekunden senare bromsade taxin in. Passagerardörren öppnades och Vincent klev ut. Solen var så stark att han tvingades kupa händerna ovanför ögonen för att kunna urskilja vad det var som stod på skylten framför honom. Det stod ”T” med blåa bokstäver och bredvid skylten ledde en rulltrappa ner till en tunnelbaneperrong.

”Den här vägen”, sa chauffören och pekade mot rulltrappan.

Vincent, utan att reflektera över saken, gjorde som han blev tillsagd, och gick ner i underjorden.

 

Martin Hammar.