Vin på takterrassen i sommarnatten

Varje helg dånar musiken från takterrassen på Midnight Hill. Det är ett konstant brus, ett musikaliskt dånande som aldrig når sitt crescendo, och det håller mig vaken långt in på småtimmarna. Tro nu inte att det gör mig irriterad. Tvärtom, jag fylls av en sådan nyfikenhet att jag inte törs gå och lägga mig.

Varje fredag och lördag sitter jag på min balkong och ser neonljuset och människorna på takterrassen. Trots att jag endast ser siluetterna, kan jag känna deras pulserande glädje. De dansar obekymrat som om livets alla måsten och tvång är långt borta, i ett fjärran land. Trots att vardagens tristess bara är fjuttiga tjugofyra timmar bort.

En sommarnatt fick jag nog. Min nyfikenhet höll på att förtära mig. Jag samlade mod och korsade allén. På andra sidan, bakom en väldig syrenhäck, tornade lägenhetskomplexet som kallades för Midnight Hill. Det udda namnet blev för mig plötsligt uppenbart. För i sommarnatten kastade månen ett skimrande sken över den brutalistiska betongklumpen, förvandlade den till något heligt: ett residens för lyckofåglar.

Jag gick uppför serpentintrappan – hela vägen upp till takterrassen. Det var som att äntra en bubbla avskärmad från verkligheten. Musiken skakade om mitt väsen, människornas blickar lockade och neonljusen trollband mig. Jag var inte längre en människa. Djuret inom mig hade tagit över.

Inom loppet av en timme hade jag hällt i mig litervis med vin och dansat utan en minsta tanke på morgondagen. Det var då jag träffade Emelie. Vi dansade en stund, sedan slog vi oss ner i en bekväm soffgrupp alldeles intill takterrassens räcke.

”Vilken fantastisk kväll”, sa jag.

”Så här är det hela tiden”, sa hon. ”Har du aldrig varit här tidigare?”

”Nej”, sa jag. ”Vem är det som anordnar festen?”

”Det är vi som bor här på Midnight Hill”, sa hon och slog ut med armarna som om det var den mest fantastiska fest (vilket det också var).

Jag log och kunde inte låta bli att ställa en fråga som jag tänkt på mycket länge: ”Hur orkar ni anordna fester varje helg?”

Emelie tittade på mig med uppspärrade ögon. ”Varje helg? Nu förstår jag inte riktigt. Vi har bara haft en fest.”

Jag trodde först hon skämtade och skrattade därför lite. ”Åh nej, ni har ju fest varje helg! Jag bor mittemot, jag har sett det. Försök inte.”

”Ni kanske har rätt”, sa hon. ”Jag är mycket full. Jag minns faktiskt inte när jag började dricka. Allting har varit en dimma så länge…”

Hennes ord kändes mycket långt borta. ”Jag tror alla här uppe är lika fulla”, sa jag och klappade hennes på knäet.

Emelie skrattade. ”Livet är en enda stor fest, tycker du inte?”

”Ja det har du rätt i! Det där var riktigt bra sagt, det kräver en skål, vänta här, så går jag och hämtar lite mer vin.”

Jag gick bort till baren och hämtade en flaska vin. Emelie var mycket vacker borta vid soffgruppen, alla människorna som dansade var förbaskat trevliga, vinet var utsökt, musiken fenomenal och neonljuset mer lockande än någonsin.

En dimma slöts sig långsamt kring mitt sinne samtidigt som jag slog mig ner bredvid Emelie igen.

”Hur är det?”, frågade hon.

”Åh, inget. Jag insåg plötsligt hur fint livet här och hur trevligt vi har det!”

”Så säger dem alla”, sa hon och log. ”Nu skålar vi!”

Vi höjde våra glas mot neonljuset och skålade.

Dimman tjocknade, livet var en konstant fest, och vardagstristessen långt borta – den tillhörde en annan tid, ett annat liv – jag ville aldrig vakna.

Därför sitter jag där än, på takterrassen på Midnight Hill, och dricker rubinrött vin i glada vänners sällskap. Utan den minsta tanke på någon morgondag,

livet är en enda stor fest. 

 

 

Martin Hammar.