Lyckofabriken

Alf är precis som vem som helst.

Han stiger upp tidigt, tar en dusch, brygger sitt kaffe och äter sin frukost.

Sedan tar han cykeln ner till fabriken där han jobbar. Vägen dit är färglös och dyster, den har fått Alf att överväga självmord ett antal gånger – men av någon outgrundlig anledningen har han ändå fortsatt trampa. För vid vägs ände väntar lyckofabriken.

Fabriken är granitgrå och påminner om en grandios betongklump. Den ägs av utländska företag som blev stora under den digitala revolutionen – en tid då Alf ännu ej var född. Likväl förbannar han dem, han ogillar dem, ja, rentav avskyr dem!

Det är tack vare dem som vi sitter fast i det här dopamin-träsket, tänker Alf.

Men Alf är smart, han vet att det är dumt att bita den hand som föder en.

Så vad gör Alf? Jo, han gör som alla gör i dagens generation, han håller käft och jobbar.

Det finns bara en regel på lyckofabriken, och den lär man sig snabbt:

Alla åsikter går att köpas till rätt pris. 

Arbetsprocessen är ganska enkel. Alf får varje dag en lista skickad till sig via intranätet. På den listan står allt Alf behöver veta för dagen: vilket budskap som ska spridas, i vilka kanaler det ska spridas, vilken målgruppen är, hur lång period kunden betalat för, och så vidare…

Det är en väldigt bra lista. Den gör allt tänkande åt Alf – allt han behöver göra är att sprida budskapet. Men det finns stunder då Alf inser vad det är han håller på med. Och för en kort stund avskyr han sig själv. Dessa korta perioder av självhat inträffar oftast när han cyklar till och från jobbet.

Avskyn övergår oftast till ett hat. Ett hat mot hela Alfs generation! Hur kan vi vara sådana dumma individer? Varför låter vi andra sköta tänkandet åt oss? När blev vi så naiva?

Den psykiska ohälsan breder ut sig likt den moderna pesten. Alla vet var den kommer ifrån – men ingen talar om det. Ondskans källa finns framför allas ögon, vi håller i den varje dag, låter den korrumpera våra sinnen…

Men om det ändå stannat vid mobilen, tänkte Alf. Nu är det försent…

En dag när Alf cyklar hem från lyckofabriken ser han en lastbil som kommer i fullfart i fyrvägskorsningen. Alf har väjningsplikt, men han tvekar inte… han slänger sig med cykeln framför lastbilen.

Lastbilen stannar inte.

Nästa dag sitter en ny person på Alfs arbetsplats. Han heter Erik och han är precis som vem som helst. Olikt Alf bär inte Erik på ett hat mot dagens samhälle. Tvärtom. Han bejakar den digitala friheten.

 

Livet går bara att förstå när vi ser tillbaka på det,

ändå tvingas vi leva i nuet,

fria slavar äro vi!

Digitala torg – 

denna virala sorg!

 

Martin Hammar.

Skrivet med vemodets bläck.