Geishan i mitt liv

På spiselkransen hemma hos en förnäm adelsman stod en porslinsurna. Som du vet kan urnor vara hemskt ångestframkallande. Men inte den här urnan – den var utsmyckad med ett vackert japanskt motiv föreställande dansande geishor i färgglada kimonos

Varje kväll gick adelsmannen fram till urnan och tänkte på kvinnan han en gång älskat, och fortfarande älskade. Ibland inbillade han sig att hon kunde höra honom från andra sidan, eller vart hon nu var. Trots att det gått fem år sörjde han henne fortfarande och var oförmögen att träffa någon ny.

Han sade till sig själv: jag är henne trogen, jag är gift med döden.

ee8fcffe62d2833589a261de08c3e970

En dag kom en greve från grannbyn över. Adelsmannen och greven skulle enbart diskutera några affärer, men greven visade sig vara förbaskat trevlig, så adelsmannen bjöd honom på middag.

Efter en utsökt rapphöna som serverades med hasselbackspotatis och konjakssås, och (vilket bör nämnas eftersom det är av signifikans) många glas vin började de båda männen tala om kvinnor, så som män gör när de blir mätta och berusade. Vad som exakt sades hör inte hemma i den här historien. Men adelsmannen reagerade när Greven, mitt i deras konversation, nämnde ”en asiatisk skönhet” som ofta besökt hans by en gång i tiden.

Kunde denna asiatiska skönhet vara adelsmannens älskade?

Medan de fortsatte tala föll alla pusselbitar på plats.

Det rådde ingen tvekan om saken, det var hon.

Och ju mer han fick höra, desto högre blev hans fall…

… För plötsligt blev de sena nätterna, de många ursäkterna… det uteblivna älskandet… det bristande intresset, så självklart…

…Hans hjärta som blött så länge, hade nu, i denna bittra stund, koagulerat, och kvar fanns endast ett stenhjärta.

Adelsmannen reste sig upp från bordet. Greven frågade vad som stod på, men Adelsmannen svarade inte. Istället gick han ut till hallen och kom tillbaka med en hammare. Greven som fruktade för sitt liv, eftersom han känt på sig att han sagt något olämpligt, kastade sig under bordet. Men Adelsmannen ignorerade honom och gick bort till urnan på spiselkransen.

Och i ett kraftfullt slag gick urnan i kras, askan virvlade ner på den orientaliska mattan på golvet.

Adelsmannen föll ihop i gråt – men han grät inte av sorg.

Han grät av lycka.
Äntligen var han fri!

Martin Hammar.