Ynglingen hade i flera år sökt efter den store författaren. Nu hade han äntligen funnit honom och låtit den store läsa hans texter.
Ynglingen: Du store man. Jag är dig evigt tacksam för att du varmhjärtat tagit emot mig.
Författaren: Du lille. Jag har läst dina alster.
Ynglingen: Snälla berätta; ser du potential? Kan jag bli som du?
Författaren: Allt jag ser är syftningsfel och upprepningar..
Ynglingen: Låt mig revidera mina alster. Jag har fortfarande mycket kvar att lära. Jag vill så gärna bli som du.
Författaren: hmm… Du har åtminstone en röd tråd och melodi i dina texter.
Ynglingen: Betyder det något? Kan jag bli som du?
Författaren: Du har redan frågat mig flera gånger. Varför detta nitiska behov av upprepning? Du håller inget brandtal, du skriver lyrik.
Ynglingen: Av den simpla anledning att du inte svarar mig. Det gör att jag inte längre är säker på att jag ens vill höra svaret.
Författaren: Kom till min borg iklädd en enkel tunika. Inget annat får du ta med! Hos mig skall du stanna tre år. När tiden gått kommer du vara färdig.
Ynglingen: Men du store. Jag har ju ett liv där jag bor. Relationer och tillhörigheter. Inte kan jag lämna allt.
Författaren: Då är du inte redo.
Ynglingen: Finns det inget annat sätt?
Författaren: Nej, du måste släppa allt och komma till mig med frid i sinnet.
Ynglingen blev tyst en lång stund innan svarade. Precis som han formulerade svaret tyst för sig själv.
Ynglingen: Allt som gör mig lycklig håller mig tillbaka.
Författaren: Du börjar förstå.
Ynglingen: Du har med dina ord gjort mig klarsynt. Nu vet jag var vi skall mötas.
Författaren: Det har jag alltid vetat.
Ynglingen lämnade efter sig en stor saknad. Saknaden varade inte länge. Efter ett år hade alla glömt honom och ynglingen hade glömt dem.
Marcus Lagercrantz
