Syftningsfel och upprepningar

Ynglingen hade i flera år sökt efter den store författaren. Nu hade han äntligen funnit honom och låtit den store läsa hans texter.

Ynglingen: Du store man. Jag är dig evigt tacksam för att du varmhjärtat tagit emot mig.

Författaren: Du lille. Jag har läst dina alster.

Ynglingen: Snälla berätta; ser du potential? Kan jag bli som du?

Författaren: Allt jag ser är syftningsfel och upprepningar..

Ynglingen: Låt mig revidera mina alster. Jag har fortfarande mycket kvar att lära. Jag vill så gärna bli som du.

Författaren: hmm… Du har åtminstone en röd tråd och melodi i dina texter.

Ynglingen: Betyder det något? Kan jag bli som du?

Författaren: Du har redan frågat mig flera gånger. Varför detta nitiska behov av upprepning? Du håller inget brandtal, du skriver lyrik.

Ynglingen: Av den simpla anledning att du inte svarar mig. Det gör att jag inte längre är säker på att jag ens vill höra svaret.

Författaren: Kom till min borg iklädd en enkel tunika. Inget annat får du ta med! Hos mig skall du stanna tre år. När tiden gått kommer du vara färdig.

Ynglingen: Men du store. Jag har ju ett liv där jag bor. Relationer och tillhörigheter. Inte kan jag lämna allt.

Författaren: Då är du inte redo.

Ynglingen: Finns det inget annat sätt?

Författaren: Nej, du måste släppa allt och komma till mig med frid i sinnet.

Ynglingen blev tyst en lång stund innan svarade. Precis som han formulerade svaret tyst för sig själv.

Ynglingen: Allt som gör mig lycklig håller mig tillbaka.

Författaren: Du börjar förstå.

Ynglingen: Du har med dina ord gjort mig klarsynt. Nu vet jag var vi skall mötas.

Författaren: Det har jag alltid vetat.

Ynglingen lämnade efter sig en stor saknad. Saknaden varade inte länge. Efter ett år hade alla glömt honom och ynglingen hade glömt dem.

Marcus Lagercrantz