De fyra ryttarna

De var fyra ryttare. Och en gång varje år samlades de på samma plats för att tala om vad som hänt runt om i världen. Oftast var deras möten korta och snabba och få ord yttrades. Men ibland, ungefär var hundrade år, kunde mötena bli långa och utdragna och det berodde på att någon av de fyra hade något stort att berätta.

Det här var en sådan gång och som vanligt var den Röde Ryttaren först på plats. Hans springare var en gigantisk shirehäst, men den var inte vacker. Manen brann, ögonen var kritvita, ur munnen rann saliv och pälsen var rufsigt rubinröd. Det var en skräckinjagande jätte till hingst, ändå var mannen som red djuret än mer skräckinjagande. Ord kan inte beskriva hans grymhet, men låt mig säga så här: det här var en man som var rå ondska förkroppsligad.

Den Röde visste att han alltid var först på plats, så han brukade alltid ställa sig vid kustremsan och titta ut mot havet och se den blodröda solen gå ner borta i horisonten. Samtidigt som han torkade sitt svärd, som alltid var blodig. För har man mördat så många människor som den här mannen då har man ständigt blod på sina händer…

Efter en halvtimme dök den andre ryttaren upp. Tvärtemot den röde var denne ryttare slank och fager. Och än mer märkbart: hon var kvinna. Hon red på en svart mager vildhäst som till kroppshyddan liknande en vältränad kapplöpningshund, du kunde nämligen urskilja revbenen och se de välmusklade benen på hästen. Men låt dig inte luras. Detta var den snabbaste hästen på jorden. Kvinnan som red den var iförd en nattsvart skrud och det långa håret var uppsatt i en knut. Hon nickade åt Den Röde innan hon intog sin plats, närmast altaret. Ingen av dem yttrade något ord, de visste redan allt om varandra.

Några minuter senare dök Den Gule Ryttaren upp. Han var en mycket gammal man och red på en likgul och åldrad häst som såg mycket matt ut. Hästen förmådde knappt att bära sin ryttare och den hade en säregen haltande skritt. Den Gule intog sin plats bredvid Den Svarte framme vid altaret. I samma stund svepte en kylig vind in. Trots Den Gules lappade yttre var han den listigaste av dem. Han hade ridit längst och sett allt som fanns att se. Därför utstrålade hans ögon en tomhet, som om allt liv sugits ut ur dem.

Slutligen, efter en kvart, anslöt den siste ryttaren. Han var den mest elegante av dem och var deras ledare. Han red på en vit avelshingst bepansrad med en gyllene rustning. Den Vite styrde den stolta järnhästen med graciös precision. På hans hjässa vilade en lagerkrans och på ryggen bar han en gyllene pilbåge. Hans namn var vida känt, men jag kommer inte nämna det här. Han intog sin position på platån som höjde sig ovanför altaret. Efter några minuter började han tala och hans röst fyllde alla som lyssnade på honom med segervittring och hybris.

“Mina bröder, kära syster”, förkunnade Den Vite. “Vad har ni att berätta för mig?”

Den Röde, som var den otåligaste av dem fyra, steg genast fram. När han gick skälvde jorden och han tittade direkt på Den Vite.

“Jag har viskat onda ord i världsledarnas öron, förhandlat med troll och vittror, och igår såg jag blodet forsa längst huvudstadens gator. Det stora kriget är äntligen här!”

Den Vite log. Han såg nöjd ut. “Mycket bra”, sa han.

Den Svarte, som led av ett bekräftelsebehov större än denna jord, ingrep direkt. “Glöm inte pesten! Jag gick i säng med politiker och planterade pestens frö. Det var även jag som förhandlade med maror och vitormar! Det var jag som såg till att huvudstaden föll! Kriget var bara en naturlig konsekvens av mitt handlande!”

Den Röde blev rasande. Han vände sig direkt till Den Svarte med mord i blicken. “Det här är en mans verk! En kvinna kan aldrig ha förmått sprida så mycket ondska… så mycket död… så mycket…”

Den Svarte avbröt Den Röde: “Nonsens. Du har alltid stått i min skugga. Utan mig skulle du inte vara någonting…”

Den Vite var van att ständigt höra Den Röde och Den Svarte bråka. De hade de gjort sedan urminnes tider. “Ni har utfört ett storslaget arbete tillsammans”, sa han. Sedan vände han sig till Den Gule som såg ut att ha somnat på sin häst. “Kan vi vara säkra på att det här är det stora kriget som vi väntat på? Det som renar denna värld från syndare?”

Den Gule ryckte till, och tittade upp mot platån, han såg ointresserad ut, som någon som tittade ut genom fönstret för att se vädret utomhus. “Jag kan känna hur de strömmar in”, sa han med raspig stämma, sedan sjönk han ihop igen, likt en rugguggla.

“Det är ett gott tecken. Vi får hoppas att detta verkligen är det stora kriget. Vi har misstagit oss förr”, sa Den Vite. “Ni minns väl Djingis Khan?”

“Khan var ett stort misstag”, medgav Den Röde genast.

“Han var en bra älskare”, inflikade Den Svarte.

“Han var vårt skötebarn”, sa Den Vite. “Precis som Napoleon, Hitler, och de andra…”

“De hade alla potential. Men det här är större, den här gången är det folket själva som är katalysatorn bakom kriget”, sa Den Röde.

“Det är vackert”, sa Den Svarte. “Människan har själva givit oss det perfekta vapnet.”

Nu tittade Den Gule återigen upp. Han hade stora dallrande påsar under ögonen, som om han inte sovit på hundra år. “Apokalypsen nalkas, apokalypsen nalkas…”, mumlade han drömskt.

Den Vite började klappa händerna och visslade. “Bravo! Låt oss rida ut till huvudstaden, låt oss bevittna förödelsen, låt oss njuta!”, sjöng han.

Den Röde och Den Svarte instämde i Den Vites sång: “Apokalypsen är här, apokalypsen är här!”, sjöng de.

De gav sina hästar varsin snärt och dundrade iväg mot huvudstaden och lämnade Den Gule i ett dammoln av uppriven jord. Fortfarande satt han lika orörd, som en staty, på den gamla hästens rygg. Sedan suckade han högt: “Så mycket jobb, så mycket att göra, så lite tid, så lite tid…”

Sedan började han långsamt skritta iväg i de andras kölvatten. Snart skulle varje människa välkomna honom som en gammal vän.

Och så var det mötet avslutat, apokalypsens fyra ryttare red vidare ut i natten.

Magnus Bratts förtydligande:

Här slutar denna korta, och ända, redogörelse över apokalypsens ryttare. Varje gång du hör eller ser någon hemskhet runt om i världen: ett krig, en hungersnöd eller en naturkatastrof, så kan du vara säker på att ryttarna är inblandade. Och vad jag senast hörde om dem, så väntar de fortfarande på den stundande apokalypsen…

… och vem dem tjänar och hur de skapades är oklart, men de har ridit vid människans sida sedan begynnelsen och de kommer finnas vid hennes sida ända fram till slutet…

Om den vite ryttaren:

Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge, och en segerkrans gavs åt honom, och han kom fram som segrare.

Om den röde ryttaren:

En annan häst, en eldröd, kom fram, och han som satt på den fick rätt att ta freden från jorden så att människor skulle slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.

Om den svarte ryttaren:

Och när Lammet bröt det tredje sigillet hörde jag den tredje varelsen säga: ”Kom!” Jag såg, och se: en svart häst, och hon som satt på den höll en våg i handen. Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra varelserna: ”Ett mått vete för en denar och tre mått korn för en denar, men oljan och vinet skall du inte skada”.

Om den gule ryttaren:

Jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och han hade dödsriket i följe.

Martin Hammar.