Tiden mellan oss

Jag började förlora tron på den poetiska kärleken. Flanerade bland folk och hörde vinden vina genom urholkade bröst. Hjärtan tyngda av sorg och vemod.

Jag började förlora hoppet. Vänner förlorade sig själva i känslovindens virrvarr. En god vän till mig, låt mig att kalla honom Fred, trodde han förlorat någon han inte kunde leva utan.

Det var givetvis tragiskt när jag hörde Fred yttra de orden. Nu i efterhand är det emellertid mest komiskt. För nyligen har Fred hittat någon han inte ens visste att han ville ha eller för den delen behövde.

Fred berättade allt det här till mig – det var hans sätt att tacka. Tacka för vad vet jag inte, men Fred påstod att det var jag som gjorde så att han inte förlorade hoppet. Hoppet om att den poetiska skildringen av världen faktiskt är riktig.

Allt jag sade till honom var att han skulle försöka finna lektionen.

– Lektionen?, svarade han.

Ja, den han förlorat var en lektion. Av henne hade han lärt sig något. Något som jag inte vet. Kanske vet Fred.

Jag tror att Fred lärde sig något. Nu är han på rätt väg igen. Fast det kan jag inte säga med säkerhet. Ty jag är lika vilsen som han men vi delar samma strävan. Båda söker efter meningen. Meningen med själva tillvaron.

Allt det här är lustigt för nyligen har jag fått uppleva den poetiska kärlek jag så länge förespråkat. Jag trodde det skulle ta år innan turen var min. I skrivande stund befinner jag mig i en liten men otroligt vacker stad. Långt hemifrån men ännu längre ifrån den jag allra helst vill vara med.

Marcus Lagercrantz