Jag har givit upp tanken om oss,
det är synd,
livets rymd är tyngd av granit.
Jag är blott en narr som siktade mot solen,
men som slukades av månens kalla krater.
Allt har sin gång, även sången om oss.
Det gör ont, när drömmar dör.
Vissnar som blommor bör –
tynar bort likt höstlöv –
förruttnar,
och undrar: vad hände med oss?
Aldrig mer ser jag henne.
Aldrig mer ber jag för oss.
Men i mina drömmar
ser jag fortfarande oss –
en dag vill jag vara mer
än de skuggor jag ser.
En sista färd mot solen hägrar.
Kom, ta min hand –
för ingen minns en narr
som försvann i vindens virrvarr.
Martin Hammar.
