Sjung om trubadurens sorg

Jag vill tro på den poetiska kärleken.

Men trubadurens tid är förbi.

 

Lyran har tystnat,

nu fräter syran

sprids – likt en infektion.

Vad hände med vår generation?

 

Att festa natten lång, och glömma allt,

för att sedan gå hem, hand i hand,

till en temporär bädd, rädd för ensamhet,

tycks var en norm, i livets outgrundliga storm.

 

Nu handlar allt om ytlighet.

Vad hände med det djup

som vittna om vår persona?

 

Nu kommer den grymma svallvågen –

lämnar endast snäckor kvar, i den våta sanden.

Och sjöstjärnor spolas bort i havets våld.

Ytterligare några själar sålda till vår vånda.

 

Skeppet gungar,

det är med smärtsam tunga jag förkunnar:

trubadurens tid är förbi.

Dröj kvar, sörj med mig!

 

Livet är inte längre för oss som tror,

istället ror vi mot okänd hamn.

Aldrig når vi hennes famn

och aldrig mer minns hon vårt namn.

 

Så nära, men ändå så långt borta.

Nu kommer nästa svallvåg,

spolar oss längre bort,

vart är nästa klubb? 

Martin Hammar