Mannen med de gröna fingrarna

Ur Legender från Urskogen står skrivit med smaragdgrönt bläck:

 

Jag vill vara hennes botanist

vårda henne ömt

hålla henne fin

för all framtid.

Skydda henne från parasit

och annat som kan fördärva,

för att se henne blomma.

Min vackra törnros,

det behöver inte ens vara vi

som bildar blomsterbukett.

 

Men flicka lilla, se upp för han med gröna fingrar!

Så här börjar denna historia som finns nedtecknad på sidan 14 i Olaus Holgerssons magnum opus:

 

Hans trädgård var den vackraste i hela Norden. Där blommade hyacinter, törnrosor, blåklockor och solrosor i vacker harmoni – året runt och oavsett väder och vind. Det fanns även ett stort jordgubbsland och en liten bäck som rann genom odlingslotterna. Bördiga kullar sträckte sig så långt ögat kunde nå, ruiner från forna civilisationer bredde ut sig i omaka stenformationer och vingårdar med de allra ädlaste druvor frodades på platån intill en väderkvarn.

När solen gick ner kunde man se små tomtar springa runt och sköta om trädgården – ett arbete som tog hela natten att utföra. På morgonen återvände de till sina gryt. Stillsamt – aktsamma att inte störa eller röra.

 

Hur bodde han då? Denne mystiske man som ägde en trädgård som kunde konkurrera med Babylons hängande trädgårdar? Hans boning var ett slott av klaraste glas, och det var högt i tak. Där inne kunde temperaturen nå kokpunkten hundragrader Celsius under sommarens hetaste dagar. Han hade sitt sovrum i det östra tornet som vette mot en sjö där svanar simmade på den glittrande spegelblanka ytan. Från tornet hade han även bra utsikt över tomtegrytet. Hans smaragdgröna blick vilade ständigt över dem. Men tro inte att han var en ond härskare, ty han styrde sitt lilla rike med givmild hand.

 

Och han kallade det för Botanisia.

 

En dag för längesen, då denna historia utspelades, hamnade en flicka på villovägar. Hon sökte efter de gyllene äpplena som endast sades växa i en smaragdgrön trädgård bortom den väldiga Urskogen. Genom att ta vägen genom bergspasset hamnade hon mitt i en grön oas. Det var skymning, och hon såg hur små tomtar arbetade febrilt, på vad som tycktes vara, hundratals odlingslotter. En av tomtarna drog en skottkärra fylld med jord, och han såg snällast ut av dem alla, därför bestämde sig flickan för att fråga honom.

”Ursäkta om jag stör, men är det måhända här jag kan hitta det gyllene äppelträdet?”

”Javisst. Vill fröken att jag visar henne vägen?”

De gick över en bro som ledde över en porlande bäck och fortsatte bort mot en kulle. På kullen tronade ett glittrande träd med bronsfärgad bark och grenar som sträckte sig högt upp mot den rodnande kvällshimlen. Men till flickans besvikelse växte det inga äpplen på trädet.

”Varför växer det inga äpplen på trädet?”, frågade flickan.

”Det har inte växt några äpplen på de här trädet på många år. För femtio år sedan kom det hit en ond trollkarl som kastade en förbannelse över trädet. Förbannelsen har blivit vår dödsdom.”

”Varför då?”

”Ser ni inte rynkorna på min hy? Ser ni inte min vacklande gång? Ser ni inte mina trötta ögon? Jag börjar bli gammal.”

”Det är väl naturligt. Vi åldras ju alla…”

”Inte vi här i Botanisia. Trädet höll oss unga, en tugga från ett av dess äpplen stoppade vårt åldrande för ett år, trädets frukt skänkte oss alltså evigt liv. I gentjänst gav vi Den Gröne Mannen vår lojalitet. Men nu, efter förbannelsen, är vi alla döende.”

”Oj du store!”, utbrast flickan men sansade sig och frågade: ”vem är den här Gröne Mannen, kan jag få träffa honom?”

”Han bor där borta”, sa tomten och pekade mot det största växthus flickan någonsin sett. Det var formgivet som ett slott med höga tinnar och torn, men ett torn, det östra, var högst och vette mot en vacker sjö.

”Jag går och besöker honom”, sa flickan.

”Det är ingen bra idé. Han hatar gäster och är en mycket sorgsen man.”

”Han kanske behöver muntras upp.”

”Flicka lilla, se upp för han med gröna fingrar! Vår härskare är inte den han en gång varit.”

”Jag går i alla fall.”

”Då önskar jag er lycka till!”

John Bauer - _Illustration till Svanhamnen i Bland tomtar och troll, 1908_

Det var en krumpen och insjunken man med grått vågigt hår och vildvuxna ögonbryn som satt i sin smaragdgröna fåtölj. Han var iklädd en gulnad skrud prydd med ett motiv föreställande fallande höstlöv, och vid hans fötter stack två spetsiga gycklarskor fram. Gammal, men ännu inte bruten, var ord som beskrev mannen bra.

Han såg ut att vara försjunken i sina egna tankar och stirrade tomt framför sig. Det tog flickan några sekunder att förstå vad det var mannen stirrade på. Först hade hon trott att det varit en staty, men nu såg hon vad det var och det fick hennes blod att frysa till is.

Väldiga vinrankor, uppskjutna som spjut ur golvet, klättrade upp mot taket och inbäddad mitt i de gröna sov en kvinna med långt gyllene hår. Hon var ung och fager, men det var något skräckinjagande över hennes glänsande hy, det såg ut som hon var gjord av vax. Som om hon sovit mycket länge.

Mannen vände sig om och tittade slött på henne. ”Vad vill du?”, frågade han.

”Jag kom hit för att hitta de gyllene äpplena”, stammade flickan.

”Ah, en tjuv alltså”, muttrade mannen och vände sig om.

Nu kände sig flickan irriterad, det var det värsta tänkte hon.

”Jag är ingen tjuv!”

”Det säger dem alla. Vet du vad? Jag hade gärna givit dig en korg med äpplen om det inte hade varit för den där förbannade trollkarlen…”

”Jag har hört historien.”

”Då vet du vad som hände. Nåväl, lämna mig nu i fred.”

Flickan tänkte gå, men hennes nyfikenhet tog över. ”Vem är kvinnan? Vad har hänt med henne?”

Mannen suckade högt och reste sig upp ur sin fåtölj och det var då flickan såg hans fingrar som varit dolda bakom armstödet. Fingrarna var långa och magra, nästintill spindelliknande, och de var gröna, smaragdgröna, och istället för naglar pryddes varje fingertopp av varsin vass törn. Hur hade han fått sådana fingrar? Hur var det ens möjligt?

”Det du frågar om…”, sa mannen till slut efter att ha gått flera varv runt vinrankan. ”…Är väldigt personligt för mig. Kvinnan du ser är död, hon har varit död i femtio år.”

”Det var då förbannelsen…”

Mannen avbröt henne: ”Kvinnans namn var Esmeralda, hon var den mest vackraste kvinnan, som du kan se, och jag älskade henne djupt.”

”Hur dog hon?”

”Jag dödade henne”, sa mannen. ”Jag stod inte ut med tanken att se henne åldras och fördärvas, ruttna tillsammans med mig. Hon var för fin för det. Hon var den vackraste blomma i min trädgård. Därför gjorde jag som jag gjorde.”

”Du har balsamerat hennes kropp?!”

Mannen nickade och sa: ”Stämmer, jag injicerade henne med mitt gröna balsam. Nu har jag gjort det till min livsuppgift att hålla henne ung och fin för all framtid.”

Flickan visste inte hur hon skulle reagera till det hon precis hört. ”Du berövade henne ändå på något. Du berövade henne på det vackraste av allt!”, sa hon.

”Nej!”, sa mannen. ”Har du inte sett något vackrare? Titta på henne! Hon är min för all evig framtid!

”Hennes själ”, sa flickan. ”Du berövade henne på hennes själ. Nu är hon bara ett skal… Att blomma ut handlar om att leva, vara lycklig, le…”

Nu såg mannen faktiskt förvånad ut, han hade stannat upp och tittade direkt på flickan. ”Du kanske har rätt”, sa han. ”Det jag gjorde var oförlåtligt. Men jag handlade i kärlekens namn…”

”Du handlade i egoismens namn, du tänkte bara på dig själv. Det trollkarlen gjorde var fruktansvärt, men det du gjorde var värre.”

”Det må jag säga: du är en flicka som törs säga vad hon tycker, det uppskattar jag! Trots din ringa ålder är dina ord visa. De senaste femtio åren har inte varit ett liv värt att leva, det har varit ett fängelse, varje dag har jag suttit här och tittat på henne. Nu vet jag bättre. Och för det är jag dig evigt tacksam. Jag tänker frigöra henne. Sedan kommer jag somna in och möta henne i paradiset.”

Mannen tittade nu direkt på Esmeralda: den sköra kvinnokroppen som inte åldrats på femtio år. Flickan kunde se smärtan i mannens ögon. Han höjde sina fingrar till skyn och började bryta av törntaggarna, en i taget, mycket varsamt. Under taggarna dolde sig varsitt gyllene frö. Dessa placerade han i en läderpung som hängt på bältet runt hans midja.

”Nu kommer jag invänta det oundvikliga. Det som varje man och kvinna en dag behöver möta. Jag borde ha mött det tillsammans med Esmeralda. Men jag vet att hon väntar på mig på andra sidan, därför välkomnar jag döden som min älskade”, sa mannen.

Innan flickan gick gav mannen henne läderpungen med tio små gyllene frön. Om du planterar dessa på bördig mark kommer du ha tio gyllene träd inom några år, och dessa träd kommer förhoppningsvis producera de utsöktaste guldäpplena, lovade mannen henne.

Sedan gick hon och det sista hon såg av mannen var hans magra ryggtavla, han satt ståtligt, som en gentleman som väntade dambesök och hon såg att han tittade på Esmeralda.

Nu gamle man, tänkte hon, nu kan du somna in…

 

Var flickan valde att plantera träden är än idag okänt.

Någonstans där ute finns skogens sanna guld och väntar på en lyckligt lottad själ.

 

Martin Hammar.