Han som väcker skalv

Den här gången behöver jag inte introducera mig. Vi har träffats tidigare. Mitt namn är Magnus Bratt. Återigen skriver jag angående den här besynnerliga boken jag fick skickad till antikvariatet. Den har upptagit all min vakna tid, jag kan knappt sova om nätterna, varje historia känns som början på en ny, det är fantastiskt! Men samtidigt lite skrämmande måste jag medge.

Det känns som den verkligen världen har blivit sekundär. Jag lever mer och mer i den här andra världen. Boken har en kuslig förmåga att nagla fast läsaren och sidorna tycks aldrig ta slut. Jag har som sagt läst flera historier, men är bara på sidan tretton.

Det här måste vara Olaus Holgersson magnum opus jag håller i mina händer!

Hur som helst, 

Nyligen läste jag den här historien om jätten tillika poeten Gnejs. Han som väcker skalv i valv. Historien fascinerade mig eftersom den utspelade sig den 23–24 oktober 1904 på Oslofjorden. Alltså på den plats och tidpunkt då Sverige drabbades av det största jordskalvet i modern tid som mätte mellan 5,4–6,0 på Richterskalan. Här följer geologen Teodor Kullings redogörelse om jordskalvet och mötet med den diktande jätten Gnejs.

P.S. Om dessa uppgifter stämmer så förtäljer den här berättelsen även nittonhundratalets största bluff inom den svenska lyriken.

P.P.S. Innan någon påpekar benämningen ”Sveriges största jordskalv” så hände detta ett år innan Norge blev fullständigt självständigt. Trakterna kring Oslofjorden tillhörde nämligen fortfarande Sverige när denna jordbävning inträffade…

 * * * * * * * 

Fyrisån forsade stillsamt genom innerstan, Domkyrkan kastade långa skuggor över de matta tegeltaken och på ett kontor på Universitetet befann sig två geologer, den ene stod upp och den andre satt ner. Så börjar vår historia!

”Kan du tänka dig! Pendeln på seismografen hoppade ur led när den mätte magnituden på skalvet!”, utbrast Teodor Kullings kollega den unge docenten Erik Tidström.

Kulling som redan tagit på sig överrocken, tvärstannade vid tamburmajoren och vände sig om.

Tamejfan, tänkte han. Det är sant. Pendeln har hoppat ur led!

”Hur är det möjligt?”, sade han. ”Det är ju helt ny, den enda i sitt slag!”

Det var sant. Seismografen var den första i Skandinavien och den hade installerats i den eviga ungdomens stad: Uppsala.

”Mycket märkligt. Det är nog bäst att du ger dig av omedelbart Teo”, sade Tidström. ”Detta skalv måste dokumenteras för eftervärlden.”

Det skulle dröja ett dygn innan Kulling anlände till Oslofjorden.

 

Låt oss ta en titt på vad som egentligen hände i Vänern, en av de många platser där de väldiga vibrationerna från skalvet kändes av. Det här är en vittneskildring från Linus Johansson, tjänstgörande matros ombord ångbåten M/S Catarina:

Vi befann oss på djupt vatten och plötsligt började båten skaka. Panik utbröt såklart, vi förstod ju inte vad som hände. Vi var övertygade om att fartyget gått på en undervattensklippa eller att ångbåtspannan höll på att explodera. Det var hemskt! Vi körde mot närmaste hamn och klarade oss helskinnade från, det som vi senare fick veta, var ett jordskalv…

 

På den här tiden var fortfarande stora delar av Sveriges befolkning djupt troende. I Bohuslän var den gudstroendes skara dessutom ovanligt stor. Den här dagen, klockan halv tolv, hölls en högmässa i Steneby kyrka i Dalsland, plötsligt började marken skaka och ett åskliknande dån dundrade över åkermark och kullar. Ni kan själv tänka er paniken som utbröt i kyrkan, några kastade sig ut genom kyrkfönstren. Men det fanns en sansad person och hennes namn var Stina Nilsson. Här är hennes skildring av händelsen:

Jag uppfattade ett starkt buller och marken skakade. Människorna omkring mig började resa sig i bänkarna och panik kändes i luften. Kyrkvaktmästaren, som var van att hålla ordning på döda och levande, insåg snabbt faran och ropade: ”för helvete, sitt i kyrkan människor, de e bara vanligt åskväder!” Efter högmässan steg kyrkoherden fram och tackade kyrkvaktmästaren personligen för det rådiga ingripandet: ”du svor styggt i Guds hus, men Gud har redan förlåtit dig, för han ser till avsikten!”

 

Men nu ska vi återgå till historiens huvudperson Teodor Kulling som precis anlänt till Oslofjordens södra del. Där träffade han av en slump på en gråtande kvinna utanför den gård där han hyrt logi för natten.

”Varför gråter damen?”, frågade den evigt artige Kulling och erbjöd kvinnan sin bröstnäsduk till att torka tårarna med.

Hon tittade upp mot honom med blodsprängda ögon och tårar som rann likt silverpärlor nedför det fåriga ansiktet. Först skakade hon på huvudet sedan sa hon snyftandes: ”Det handlar om min son. Jag kan inte få honom att lämna den där förbannade grottan!”

”Grottan?”, frågade Kulling.

”Ja, den som ligger under fjorden! Han har inte lämnat den på flera dagar!”

”Vad är det han gör där?”

”Skriver dikter och gråter så att jorden skälver!”

Det var vid ordet skälver som Kulling hajade till. Nu blev han intresserad. ”Hur kommer jag till grottan?”, frågade han.

”Du följer bara stigen där borta”, sade kvinnan och pekade mot en slingrig stig som ledde ner i en dal och sedan försvann in i en skog. ”Det tar kanske en halvtimme, sedan ser du den väldiga klippan och grottöppningen.”

Kulling tackade kvinnan och lovade att hämta tillbaka hennes son. En halvtimme senare stod han vid grottans öppning och hörde ett högt snyftande. Ljudet var så öronbedövande att det säkerligen uppmätte 110 decibel, alltså lika högt som en modern rockkonsert.

(Att det var runt 110 decibel får vi ta med en smula salt eftersom det var vad ”mätfanatikern” Teodor Kulling skrev i sina memoarer som nedtecknades tjugo år senare; 1924)

Kulling fick hålla för öronen medan han påbörjade sin vandring ner i grottan. Det märkliga med grottan var att den var upplyst med gigantiska lyktor som hängde i taket och gjorde skräckinjagande mönster. Kulling drog slutsatsen att grottan måste sträcka sig under Oslofjorden eftersom det droppade vattendroppar från taket, det kändes, som han själv beskrev det, som en resa till jordens medelpunkt och för varje steg blev snyftande högre.

Efter en vandring som varade i över en timme nådde Kulling slutligen något som är så svårt att beskriva att det enda rättvisa är att låta Kullings egna ord beskriva det han såg:

   ”Det var en dal, och det fanns ett vattenfall som fick hela platsen att dåna. Där fanns även de mest majestätiska växter med de klaraste färger jag någonsin sett. Några liknade gula påskliljor, andra gröna näckrosor. Och mitt i den här dalen stod den mest besynnerliga varelse. Det var en jättelik människa, han mätte säkert sex sju meter, men förutom storleken såg han ut som män gör. Han hade håriga armar, lång svart lejonman, groteska gula tänder och en skalle som till formen påminde om en väldig fotboll. Den här dalen, fick jag senare veta, kallades för Midels Dal.”

Kulling, Teodor (1924), Den stenrika lyrikern, Uppsala, Bonniers.

 

Jätten stod och grät, men när han fick syn på den lilla människan slutade han genast gråta. Han böjde sig snabbt ner och lyckades fånga Kulling i sin högra hand.

”Vad har vi här?”, dånade jätten.

”Släpp ner mig!”, tjöt Kulling. ”Jag vill er inget ont.”

”Jag släpper er bara om lyckas lista ut mitt sanna namn. Och för att ge er en ärlig chans kommer jag ge er en dikt som hintar om mitt namn.”

”Vad händer om jag gissar fel?”

”Då krossar jag er i min hand. Det är inte svårare än så…”

Kulling var en klok man och försökt därför behålla lugnet trots den pressade situationen. ”Okej, låt mig höra er dikt”, sade han.

”Den går så här: Mitt namn sägs var skrivet i sten men det är oklart vilken bergart jag är namngiven efter. Titta mig rakt i mitt fejs när du svarar mig!

Kulling hade lagt varje ord på minnet och rabblade dem tyst för sig själv. Efter fem minuter krävde jätten ett svar.

”Fejs, fejs, fejs…”, mumlade Kulling tyst. Såklart, tänkte han! ”Ditt namn är Gnejs!”

Jätten såg snopen ut. Han var nämligen van att främlingar svarade fel på hans dikt.

”Hm, det är rätt”, sade han buttert. ”Jag låter er gå!”

”Sakta i backarna!”, sade Kulling. ”Jag vet nog allt att det är ni som är anledningen bakom skalvet. Och eftersom jag listade ut ert namn är ni skyldig mig en gentjänst!”

”Givetvis, det är det minsta jag kan göra”, svarade Gnejs.

”Då kräver jag att ni slutar upp med ert förbannade bölande! Varför är ni så ledsen?”

”Det är mina dikter”, svarade Gnejs. ”Jag vill få dem publicerade men det är ingen förläggare som vi ta emot dem. De räds en jättes alster!”

”Jag kanske kan hjälpa er. Var förvarar ni era dikter?”

Gnejs gav Kulling en jättelik papyrusrulle, och den tog han med sig till Uppsala i löfte om att han skulle få den publicerad i jättens namn. Men när Kulling kom tillbaka till Uppsala och läste alla dikterna, bestämde han sig för att publicera dem under eget namn.

Det var så nationalskalden, den f.d. geologen, Teodor Kulling föddes. Hans diktsamling: I valv där jag väcker skalv, sålde i en miljon exemplar och översattes till och med till engelska, dock sålde inte den engelska upplagan lika bra.

Orolig för att jätten skulle avslöja honom som en bluff återvände Kulling ett år senare till grottan i Oslofjorden och raserade ingången till Midels dal med hjälp av dynamit. Innan han trycke av sprängladdningen tyckte han sig höra dova snyftningarna inifrån grottans öppning. Snyftningar som fick gruset på marken att vibrera. Men vibrationerna avtog så fort snyftandet dog bort bakom flera ton sten.

018-068-01

Flera år senare, 1981, vid uppmärksammandet av Erik Tidströms hundrade födelsedag, besökte den unge reportern Nils Funcke den nu legendariske geologen för att tala om dennes liv. Tidström bodde vid den här tidpunkten på ett ålderdomshem i utkanten av Uppsala. Det var en mycket åldrad och skrumpen man som tog emot den unge journalisten. Men trots sin höga ålder var Tidström fortfarande vid sina sinnes fulla bruk.

– Vad är ert starkaste minne från ert långa liv? frågade Funcke.

– Ett av dem måste ha varit jordskalvet 1904, svarade Tidström. Visste ni att det fortfarande är det högst uppmätta jordskalvet i Sverige?

– Det har jag hört talas om, sade Funcke. Kan ni berätta varför det gjorde så stort intryck på er?

– På den tiden arbetade jag som docent under den kontroversielle geologen Teodor Kulling, sade Tidström. Ni kanske känner till honom? Inte? Det var i alla fall han som påstod sig sett en livslevande jätte.

– En jätte?

– Ja. Enligt honom var det en jätte som skapat de väldiga skalven som skakade om Sverige. Jag vet inte varför det gjorde så starkt intryck på mig, men Kulling stod fast vid sin historia hela livet ut.

– Trodde ni honom?

– Jag sa åt honom att jättar bara finns i sagor.

– Och ni står fast vid det fortfarande?

– Oh ja, jättar tillhör sagorna, ni vet i sådana berättelser som man hittar i Tolkien och Lewis verk…

Funcke tackade för intervjun och reste sig upp, men när han kom fram till dörren stannade han upp och vände sig om.

– Menar ni nationalskalden Teodor Kulling?

– Just han, ja. Men för mig kommer han alltid vara den kontroversielle geologen, svarade Tidström och gav den unge reportern ett kryptiskt leende.

Nils Funcke antecknade ordet ”jätte” med ett stort frågetecken i sitt anteckningsblock. När han sedan renskrev anteckningarna valde han att utelämna berättelsen om Teodor Kulling och jätten i sitt reportage. När Tidström, ett år senare, gick ur tiden, försvann den sista levande människan som kunde avslöja bluffen Teodor Kulling. Än idag läser elever runt om i landet den store nationalskaldens verk: I valv där jag väcker skalv. Den enda diktsamling som någonsin gavs ut av den legendariske diktaren.

 

Martin Hammar.