Gilbertils håla

Det ni nu kommer få läsa nedtecknades för flera hundra år sedan i en mytomspunnen bok som fått namnet: ”Legender från Urskogen.” Krönikören var en man vid namn Olaus Holgersson. Av honom vid jag inte mer än att han var verksam som munk på ett kloster någonstans i Sverige och att han gillade att utsmycka sidorna med de mest fasansfulla bilder föreställandes allt från otäcka jättar till förföriska troll.

Mitt namn är Magnus Bratt och jag arbetar på ett antikvariat i Stockholm. Jag är inte den socialaste filur, när andra går ut och roar sig sitter jag hellre hemma och läser mina böcker. Av en slump snubblade jag över den här boken. Jag tänkte först låta den ligga kvar i kartongen som den kommit med. Det var först när jag såg vem avsändaren var som jag bestämde mig för att titta närmare på boken. Omslaget tilltalade mig som ingen annan bok någonsin gjort. Sidorna var gulnade av ålder. Språket vittnade om en svunnen tid. Det var ingen tvekan om saken. Boken var gammal, hur gammal vet jag inte, men den såg inte ut att ha åldrats särskilt mycket…

Historien ni nu kommer få berättad handlar om en av de mest fasansfulla trollkarlar som levat. Hans namn var Gilbertil och det här är historien om hur drängen Jens Jöns träffade denne allsmäktige svartkonstnär på en ö någonstans i dåtidens Sverige…

För läsarens skull har jag gjort mig besväret att översätta texten till nysvenska.

Jens Jöns var en lat dräng, den lataste i hela sockeln och det visste alla. Därför hade Jens svårt att få tag på jobb, oftast blev han avvisad redan vid porten. Och när vi nu träffar Jens, den här soliga sommardagen, mitt i skördetider då det finns gott om jobb, vandrar han runt hungrig och rastlös på Ölmstads gator. Han har precis blivit bortschasad av mjölnare Olsson. Nu kurrade hans mage och han funderade på att göra något mycket dumt. När natten kom tänkte han smyga sig in på Storbonde Runskes gård och stjäla dennes kött och bröd. Men det var då han träffade på den gänglige trollgubben. I ren desperation frågade Jens denne om han möjligtvis hade något jobb åt honom. Trollgubben skrattade högt – det var ett förfärligt skratt, ett sådant som kan få vem som helst att rygga tillbaka – men inte Jens, han var desperat.

”Du frågar mig om ett jobb?”, sade trollgubben.

Jens studerade den magre mannen som påminde om en fågelskrämma till utseendet: trollgubben var, som undertecknat redan nämnt, gänglig och lång och hade ett korpsvart skägg. Som alla trollgubbar klädde han sig även mycket underligt. Den lång blodröda rockan och luvan som dolde hjässan förde tankarna till en prästs heliga skrud.

”Nåväl”, sade trollgubben till sist. ”Jag har ett jobb som skulle passa Herr Jöns alldeles utmärkt.”

”Ni vet mitt namn?”, sade Jens utan att dölja sin förvåning.

”Det vet väl alla, ni är Jens Jöns, den lataste drängen i hela kungariket!”, sade trollgubben och skrattade hånfullt. ”Men lyssna nu, för jag kommer endast säga dessa ord en gång. Möt mig vid Asmunds Sund vid fullmåne så skall vi ta min båt över till Fenrisön, där ska du få påbörja bygget av min nya fästning: Gilbertils håla!”

Om Jens Jöns varit mer påläst, eller haft mer vett, skulle han ha reagerat på namnet Gilbertil. Men nu var det så att drängen varit för lat för att orka läsa historieböckerna som förtäljde om den fruktansvärde Gilbertil och hans brott mot mänskligheten. Istället svarade drängen att han gladeligen skulle infinna sig vid Asmunds Sund vid fullmåne.

Så börjar den första delen i vår historia.

Vad som hände sedan är tvetydigt. Men jag har valt att basera min skildring på det vittnesmål som Jens Jöns uppgav till min vän, fjärdingsman August Ländin, kort innan han dog.

Сказочный мир Йона Бауэра (John Bauer) (119 работ)

Jens mötte upp trollgubben vid Asmunds Sund följande natt. Tillsammans tog de trollgubbens lilla jolle ut på det svarta vattnet och seglade mot Fenrisön. Det var en mycket otrevlig färd eftersom det var storm den natten. Vågorna var enorma och försatte den lilla jollen i konstant gungning. Trots att Jens fick kämpa för sitt liv för att håll sig kvar på båten tycktes stormen inte alls bekomma trollgubben, han satt orörlig som en staty vid rodret under hela färden.

När de nådde Fenrisöns strand kommenderade trollgubben Jens att hoppa ner i det grunda vattnet och vada fram till udden och knyta fast jollen intill en väldig vit sten. Denna sten skulle senare komma att bli Jens räddare i nöden eftersom dess vita färg bidrog till att han kom ihåg var jollen låg förtöjd.

Trollgubben och Jens vandrade in bland träden och i skuggorna såg drängen något som fick honom att börja kallsvettas. Konturerna av avlånga bestar med glittrande tänder och bärnstensgula ögon avtecknade sig i fullmånens ljus och han kunde höra ett dovt morrande. Vad exakt det var Jens såg vet vi inte, enligt Ländin rörde det sig om de mest fasansfulla varelser.

Till slut kom de fram till mitten av ön och här fanns det en grotta som ledde ner i underjorden. De gick båda nedför den branta trappan och kom fram till ett gruvschakt. Här fanns det en spade och en lykta.

”Du ska gräva en sal åt mig”, förkunnade trollgubben.

”Det tror jag icke en ensam dräng mäktar med”, svarade Jens.

Trollgubbens fasansfulla skratt ekade ännu en gång och nere i den underjordiska hålan fick skrattet ett ekande klang som gjorde det ännu mera fasansfullt. ”Sträck fram eder hand och jag skall giva er krafter ni endast vågat drömma om!”

Jens gjorde som han blev tillsagd och räckte fram sin hand. Trollgubben fattade den med sina kloliknande fingrar och började mässa på en gammal ramsa som löd någonting i stil med:

”Räkna ett år,

för varje hår,

ur huden går;

du förr ej frihet får!”

Där och då förstod inte Jens vad orden betydde men det skulle han bli varse om.

”Nu kan du gräva för hundra personer”, sade trollgubben. ”Lyft spaden och prova själv!”

Jens gjorde som han blivit tillsagd. Spaden kändes lätt som en fjäder i hans hand och han började gräva. Och han fortsatte gräva i en hel vecka, utan att varken äta eller sova. Efter en månad hade han byggt en väldig sal och rest kolonner och lagt ett golv av granit. Det var en sal värdig en kung. Jens var nöjd och förväntade sig få sin betalning av trollgubben.

När trollgubben kom för att inspektera nickade han nöjt över det drängen uträttat.

”Ett gediget arbete”, sade han. ”Men nu behöver jag gästrum så jag kan bjuda hit mina vänner från fjärran!”

”Hur blir det med min betalning?”

”Utför ni detta arbete lovar jag er tiogånger så mycket guld som ni skulle ha fått för edert arbete med salen.”

”Det låter som en bra deal. Kör till!”, sade Jens.

I ytterligare en månad arbetade drängen flitigare än någonsin. Han grävde ut tjugo gästrum, alla inredda med de mest ljuvligaste himlasängar. När han var färdig återvände trollgubben.

”Ett gediget arbete”, sade han. ”Men nu behöver jag en fängelsehåla som jag kan låsa in gäster som blir odrägliga!”

”Hur blir det med min betalning?”

”Utför ni detta arbete lovar jag er femtiogånger så mycket guld som ni skulle ha fått för edert arbete med gästrummen.”

”Deal”, sade Jens.

I tre månader arbetade drängen med fängelsehålorna under salen. Han byggde så att det fanns plats för hundra fångar samtidigt. När han var färdig meddelade han trollgubben. De gick ner i fängelsehålorna tillsammans.

”Hur blir det med min betalning?”, frågade Jens.

Trollgubben greppade hans hand och tittade på honom med sina outtröttliga ögon. Han mumlade något ohörbart och plötsligt kändes sig Jens kraftlös igen. Han föll till marken och trollgubben puttade in honom i en av fängelsehålorna och låste gallerdörren.

”Släpp ut mig!”, tjöt Jens.

”Nu ska jag berätta en hemlighet för dig min gosse”, sade trollgubben. ”Kraften jag gav er var egentligen en förbannelse. Om jag inte missminner mig så lyder sista raden: du förre ej frihet får, du kommer aldrig mer lämna denna ö. Här ska din kropp ruttna bort och ingen kommer sörja dig, Jens Jöns!”

Med de orden sagda lämnade trollgubben drängen åt sitt öde.

Här slutar den andra delen av vår historia. Vad som händer sedan är än mer höjt i dunkel.

Flera dagar förflöt. Och till slut lyckades Jens fly från fängelsehålorna. Han gjorde det han var bäst på. Han grävde sig ut under gallerdörren! En natt, när trollgubbens snarkningar ekade från granitsalen, smög han uppför den branta trappan mot friheten. Där uppe lyste månen på den klara stjärnhimlen. För första gången på över ett halvår andades han frisk luft igen. Men han njöt bara av friheten i några sekunder innan han började spring genom skogen…

Jens Jöns sprang som aldrig förr, han satte kurs mot den vita stenen som han såg avtecknade sig mellan de väldiga trädstammarna. Det var då han hörde ylandet från de bestar han sett skymtar av tidigare. Men ylandet var för långt bort, han skulle hinna fram till jollen och det gjorde han, lagom för att se bestarna vid stranden. De blottade sina rovdjurständer och morrade högt. Vid det här laget var Jens redan ute på det svarta vattnet och satt bekvämt bakom rodret på trollgubbens jolle. Det var nu han hörde ett väldigt dån, något som han senare förstod var trollgubbens tjut då denne vaknade mitt i natten och fann fängelsehålan tom.

Jens lyckades fly och återvände till Ölmstads gator. Han berättade hela historien för fjärdingsman Ländin och denne kontaktade storbonde Runske som lovade att undersöka saken. Olyckligtvis avled Jens ett dygn senare eftersom förbannelsen förbjöd honom från att någonsin vandra på fastlandet igen. Det sista han sa innan han dog på en bår i fjärdingsmannens hus var några yrande ord om trollgubben han träffat.

”Gilbertil, Gilbertil, Gilbertil”, löd orden…

Vad som hände med Gilbertil och hans fasansfulla håla på Fenrisön står nedtecknad långt senare i en helt annan historia för en helt annan dag…

Martin Hammar.

Här är länken till texten på engelska!