i. Ljustornet

Det är allmän kännedom att Ljustornet i Merrien City är gammalt. Information om när Ljustornets fundament lades finns nämligen inskrivet i tornets fugg – inte att förväxla med ordet bugg sådana gillar vi inte. Buggar är mycket sällsynta i dessa tider, framför allt på den här planeten som av någon obegriplig anledning heter Smalthea (antagligen för att författaren inte kunde komma på något annat).

Senaste gången Smaltheanerna upplevde en bugg dog 156 710 individer. Dagens myndigheter på Smalthea har efter olyckan bestämt sig för att det där med buggar inte är någon bra idé.

Nåväl, mer om buggar någon annan gång. Åter till Ljustornet i Merrien City, som är den största staden på Smalthea. Ljustornet har, för den som är intresserad, en fugg på 5000 år. Vilket givetvis innebär att Ljustornet byggdes år 7 747, i alla fall om man utgår från den interplanetära tidsräkningen (något som författaren tyckte lät snyggt och därför skrev).

Idag – den 12 dagen av den 7 månaden av år 12 747 – är det enligt Ljustornets fugg ett halvt milbusium sedan fuggen började räkna. Det är därför ingen slump att väldigt många människor och andra antropomorfiska individer – närmare 20 miljoner – samlas vid Ljustornet just idag.

För att fira jubiléet samlas folkmassan runtomkring tornet och högtidlighåller minnet av de första kolonisatörerna som enligt historien byggde Merrien City på den karga ökenplaneten Smalthea. Historien om de smaltheanska pionjärerna är en viktig del i den smaltheanska historien. Så pass viktig att berättelsen har givit upphov till dagens hierarkiska strukturer, som går ut på att förtrycka de stackars antropomorferna.

Hur som helst är historien verkligen sagolik. Vilket egentligen inte är särskilt konstigt eftersom allt är påhittat av en självhatande antropomorfisk grävling som hade alldeles för mycket fritid och skrev en bok, självklart med vissa historiskt sanna inslag, dock inte många. Den första historieboken berättar på ett inspirerande sätt hur modiga människor lämnade sin trygga tillvaro på jordlika planeter för att starta ett nytt liv på en obebodd ökenplanet. I en krater på denna planeten, som jag tidigare sagt heter Smalthea, byggde människorna ett högt Ljustorn, vars uppgift var att fungera som en utgångspunkt och centrum för en ny stad som skulle växa fram och sprida ut sig över en enorm yta. Staden är givetvis Merrien City.

Att det faktiskt byggdes ett Ljustorn i centrala Merrien City några sekel senare är en ren slumpen, men narrativet står fast berättelsen betraktas som historia. När Smalthea började befolkas på riktigt var hon snarare en grön skogsplanet och inte en karg öken. För inte ens för ett halvt milbusium sedan var människor så pass tillbaka utvecklade att de klarade sig utan syre.

Människorna som befolkade Smalthea och deras ättlingar levde där till att de en dag tröttnade på sin mänsklighet och utplånade sig själva. Människorna idag är liksom antropomorferna blott genetiska experiment – gensoppor med andra ord. Vilket gör faktumet att de förtrycker antropomorferna extra komiskt, fast egentligen är det ju bara hemskt.

Marcus Lagercrantz