Dikter ur ”en ung mans upplevelser och lidelser i den digitala dynastin” av Martin Hammar.
Luminositet
Skorpion och fisk
det finns ingen risk.
Vi är två i det eviga blå.
Vissa saker sägs va skrivna
med kosmos bläck
under stjärnor klara.
Som jorden kretsar jag runt solen
att få vara vid din sida
är att aldrig mer få lida.
Nu är vi två människokroppar
två himlakroppar
i världsalltet.
Så fina vi är
där vi tindra
i vintergatans linda.
Vårflod
På vintern går vi i dvala.
Försvinner från jorden.
I väntan på solen.
I hela vårt liv väntar vi.
Det är inte lätt, jag vet.
Blinda äro vi:
för livet som forsar förbi.
Vi bidar vår tid
i den solida isen.
Strömmen är strid:
sakta väcks vi till liv.
Skärvor som lossnar.
Is som äntligen bryts
när vi knyts samman.
Allt som behövs är solsken –
detta fenomen som kallas kärlek.
Lyktändaren
Ensamheten når varje själ
som vandrar gatan nattetid
efter sorlet från stad i ljus.
I mörkret finns ingen tröst
bara ekot av kärlekens röst.
En vind som viner genom
urholkade bröst.
Fjättrad i mörkret.
I valv där jag väcker skalv.
Förklarar jag mitt kall.
Ljuset från en sista fyr.
En martyr som ingen minns.
Som ingen visste fanns.
Vandrar nu ut i natten.
Hoppas någon tänder ljusen.
För frusna själar.
