Talande leva vi, stumma dör vi

„Где ја стадох — ти ћеш поћи!”
„Што не могох — ти ћеш моћи!”
„Куд ја нисам — ти ћеш доћи!”
„Што ја почех — ти продужи!”
„Још смо дужни — ти одужи!”

Jovan Jovanović Zmaj

”Där jag stannade – kommer du att fortsätta!”
”Det jag inte kunde – kommer du att kunna!”
”Där jag inte gick – kommer du att gå!”
”Det jag påbörjade – kommer du att fortsätta!”
”Vi är fortfarande skuldsatta – du kommer betala av!”

Jovan Jovanović Zmaj var en serbisk 1800-tals poet. Dikten ovan fick jag alltid höra när jag var och besökte dig. Du kunde den utantill, kanske lärde du dig den från din farmor?

Nu har jag hört den för sista gången och aldrig tidigare har orden vägt tyngre. Jag fortsätter på det du har påbörjat. Din röst finns nu blott kvar i minnet. För talande leva vi, stumma dör vi.

Det är mörkt här hos mig. Men jag ska inte dina ord glömma. Nej, dina ord skänkte du till mig likt en fackla sänks till den som vilsen vandrat i en mörk och djup grotta. Med din fackla som vägledning skall jag än en gång hitta utgången. Där vet jag att du lyser med din närvaro.

Sorgen och snön plågar mig. Jag längtar till vår, ljus och värme. Sluter jag ögonen ser jag dig hämta mig och syster på dagis. Du tar oss till stenen där vid tegelhusen nere i dalen där vi en gång för längesen bodde. På stenen står syster och sjunger en sång på serbiska du har lärt henne. Gräset var på den tiden grönare och solens strålar starkare. Gud lyste med hans närvaro.

Fina mormor, du har hela mitt liv funnits vid min sida. Alla ville att du skulle vara deras mormor. För du gav alla din villkorslösa kärlek. Det gör ont i mig att du inte är kvar på jorden. Det gör ont att släppa taget om någon man älskar. Hur kunde du vara så fylld av kärlek? Hur klarade du av att ge så mycket kärlek? Du föddes den serbiska julen 1936. Du var under ditt liv med om mycket. Mer än jag kan föreställa mig.

Under ditt liv upplevde du ondska. Under kriget ville de utrota dig, de ville utrota hela ditt folk. 700 000 av er mördade fascisterna i Jasenovac, ett stenkast bort från där du bodde. Du överlevde. Du var ett litet barn som gömde dig i skogen utan skor på dina fötter och med tom mage. Du var ett oskyldigt barn de ville mörda.

På nätterna, när soldaterna var borta, smög ni ut till byn för att hämta den mat ni kunde komma åt. Då såg du, på stubben där man slaktar höns, ett halshugget spädbarn. Det blev ett av dina första minnen. Aldrig klarade du av att se blod efter det. Trots det förblev du fylld av kärlek.

Din far, vars gröna ögon du av honom ärvde, dog i kriget mot fascismen som terroriserade hela Europa. Jag bär din faders namn och kommer komma ihåg honom och vad han dog för.

Du utvandrade till Sverige, för där du fått höra hade det varit fred i över tvåhundra år. Fast ondskan följde med dig hit. Han som skulle skydda dig, han som skulle älska dig högg dig i ryggen flera gånger. Punkterade båda dina lungor. Du lurade döden ännu en gång. Trots det förblev du fylld av kärlek.

I Sverige hörde du en låt om fred med texten:

I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut
Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut

Jag drömde om en jätte sal, där stadsmän satt i rad
Så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa:

”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär
Och ingen känner längre till, det ordet militär”

På gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog
Och alla drack varandra till, och dansade och log

Cornelis Vreeswijk

Den berörde dig djupt och blev en av dina favoritlåtar. Kanske måste man själv befunnit sig mitt i krigets inferno för att förstå drömmen om fred.

En vän till mig älskade baguetterna du köpte till oss när du hämtade oss på småskolan. En annan vän älskade pannkakorna du lagade när vi åt mellanmål. Alla ville ha dig som mormor. Men det var bara jag och mina syskon som hade dig som mormor.

Sista gången jag träffade dig var dagen jag fyllde 21, den åttonde mars. Du låg där i sängen mager och trött. Du som en gång varit så fylld av liv. Jag frågade dig då, på min födelsedag, vad du tänkte på. Du var för trött för att svara, allt du mäktade med var att höja höger hand och peka upp mot himlen. Det var min värsta och sorgligaste födelsedag men samtidigt hade jag inte velat vara någon annanstans i hela världen än där med dig.

Jag måste tro att Gud fortfarande är närvarande även i stunder som denna.

Den kvällen den åttonde mars gjorde skymningen, himlen mörkblå och snön hade frusit fast likt iskristaller på fönstrets glas. Utanför fönstret lyste gatlyktor, deras sken fick kristallerna att glittra och en svag vind fick grenarna på det stora ekträdet att vaja. Du sov men jag tror ändå Gud var där, med dig, i ditt rum.

Min sista kväll med dig var du omgiven av blommor, fotografier och saker som, för dig, varit bekanta. För de hade en gång stått i ditt hem. Jag minns när jag och mina syskon besökte dig där, och ibland sov över. Du tog oss alltid till pizzerian som låg i närheten. Vi åt oss mätta gick hem och badade och lekte med bubblorna i ditt badkar. Mätta och tvättade lade vi oss alla fyra i din, för oss, jättestora säng. Du bäddade ner oss i nytvättade lakan. Under natten lät du balkongdörren stå på glänt så rummet skulle vara svalt och skönt. Vi somnade tryggt in av ljudet från vindens sus och människors lugna konversationer nere på gatan. Vaknade vi mitt i natten törstiga fanns flaskor med kallt vatten i kylen. Hos dig var man alltid trygg och villkorslöst älskad.

Du ville glasa in balkongen. Det blev aldrig av. Vi människor har planer som aldrig förverkligas därför att tiden är knapp. Jag hade så gärna velat att du en sista gång fått simma i det blåa adriatiska havet, men timglasets sista sandkorn har fallit ner.

Den elfte mars somnade du in. När det knackade på min dörr kl 7 på morgonen, visste jag vad som hade hänt. Aldrig skulle jag få höra din röst igen.

För talande leva vi, stumma dör vi.

Jag tog farväl av dig senare samma dag. Tre tulpanbuketter lade jag på din magra kropp eftersom du älskar tulpaner. Mormor, du var inte längre i rummet, din själ hade lämnat. Det kände jag. Endast kroppen som du varit instängd i så länge var kvar. Nu är du fri från den här världens plågor. Jag hoppas att jag en dag får möta dig igen. Alltid kommer du vara i mitt hjärta.

När mitt hjärta inte längre orkar skall jag skriva. Låta tårarna falla ner på dagbokens sidor och torka tillsammans med bläcket. Sedan vända blad och tänka; att nu börjar en ny sida, ett nytt kapitel, en ny dag. Emellertid skall jag aldrig glömma sidorna som blivit skrivna. Jag skall låta dem vara kvar. Vända mig till de ljusa bladen när jag behöver kraft. Och till de mörka när jag vill minnas. Imorgon vänder jag blad.

När jag själv är klar med min vandring genom det här livets ödsliga trakter. Hoppas jag ånyo möta dig. Då kommer vi vara tillsammans för evigt. För finns en himmel, har du välkomnats med lika mycket kärlek som du under ditt liv givit alla som fått den stora äran att känna dig. Ja, nästa gång vi ses är vi på en bättre plats fri från det här livets villovägar.

Imorgon skall jag försöka bryta sorgen och kliva upp i gryningen.

Твој унук,

Marcus

Marcus Lagercrantz