Risco

Snabba bilar och tuffa killar: döden i hundrafemtio kilometer i timmen.

”Det krävs sin man för att köra varje bil” – citat: Frank Risco.

Jag tror aldrig du hann se Frank Risco köra bil på isen. Och om du mot all förmodan tror dig ha sett honom så var det säkert bara en dålig kopia du såg, du vet en sådan där copycat, för jag säger då det: Risco var den bäste. Ingen körde bil som honom! Därför var vi alla väldigt ivriga att se honom köra den där vintermorgonen för snart tjugo år sedan. Det var en mycket kall vinter det året och isen var tjock på Nestorssjön. Dagarna innan händelsen ägde rum hade grabbarna från grannkommunen kommit över och provkört på isen. De var nu sugna på att mäta sina krafter mot Risco.

Risco, som var känd för att aldrig tacka nej till en utmaning, ställde upp. Det skulle bli århundradets isracinglopp – ingen ville missa detta.

Jag minns att jag var där tidigt och att parkeringen intill sjön redan var full. När jag klev ut i den kalla förmiddagen hörde jag vrålet från motorerna som jobbade ute på isen. Borta på andra sidan sjön, intill Sverkers bondgård, kunde jag se två svarta siluetter susa fram på den solida isen. De höll ett exakt avstånd till varandra, som stridsplanen vid en flyguppvisning, och tog kurvorna lika ostadigt som fågelungar som precis kravlat ut ur sina bon. Men det gick undan! Vita moln, en slags blandning av bensin och is, sprutade upp bakom bilarna som fartvindarna man ser i serietidningar.

Borta vid strandkanten stod mina kompisar. Några av dem brukade köra tillsammans med Risco. De meddelade mig att Risco inte dykt upp än. Och att bilarna ute på isen var grabbarna från grannkommunen som körde några varv på den elipsformade banan. Det var nu jag började bli orolig, för jag såg hur förbannat bra de körde, men mina kompisar berättade om Riscos felfria taktik. Det skulle krävas mer än bara bra bilkörning för att klå Risco försäkrade de. Personligen tyckte jag inte om tanken att Risco skulle köra en mot två, än mindre gillade jag taktiken som mina kompisar hintade om.

Till sist anlände Risco i sin gamla orangefärgade Volvo 850. Den brukade väcka en viss skepsis. Många förstod inte hur Risco kunde köra ifrån snabbare bilar med den där rishögen. Men då brukade han svara: ”det krävs sin man för att köra varje bil.”

Risco manövrerade ut Volvon till strandkanten sedan hoppade han ut för att möta upp oss grabbar. Jag tror faktiskt aldrig jag sett Risco så fokuserad som han var den morgonen. Sättet han bar kepsen på avslöjade ofta hur han mådde, idag var den framåtvinklad. Jag minns att jag inte utbytte något meningsfullt med honom och att grannkommunens grabbar snabbt var på plats för att mopsa upp sig mot honom. Jag hade aldrig sett de här killarna tidigare, de körde båda BMW och var stora, och sättet de agerade på skrämde mig lite. De var för självsäkra. Men gamle Risco gillade utmaningar och lovade att ge dem båda stryk ute på isen. Kenta, en maestro i garaget tillika Volvopatriot, skulle agera domare och hålla koll på att de fem varven genomfördes enligt isracingens alla regler.

Risco och hans två kombattanter rullade ut på isen och ställde sig vid startlinjen. Kenta gick ut mitt på isen, precis intill varvningen, med en flagga han stulit från farsans bilmek. Det var en sån där proffsig flagga som de har i formel 1 med schackrutigt mönster. Även fast sådana flaggor bara används efter målgång så tyckte vi att det var en rolig detalj att ha med.

Jag minns att jag gick ut en bit på isen tillsammans med två av mina kompisar, jag ville inte komma för nära bilarna, två år tidigare hade jag varit med om en olycka som fått mig att sluta köra bil på isen. Jag kände till riskerna.

Risco provkörde aldrig en bana innan ett race. Vissa sa att det var dåraktigt, andra beundrade honom för det och så fanns det dem som tyckte som mig, att det låg i hans natur: att det var en del av showen. För om du vill veta sanningen så var Risco en gambler när det kom till kritan. Det var så han ville leva livet. Genom att mäta oddsen mot riskerna.

Och om jag ska vara ärlig så tyckte jag att oddsen såg dåliga ut den där morgonen. Jag vet inte om det var grabbarna från grannkommunens självsäkerhet, eller om det var Riscos framvända keps, eller om det var den riskabla taktiken som gjort mig illa till mods. Men där stod jag i alla fall tillsammans med ett fyrtiotal andra för att betrakta århundradets lopp.

Kenta signalerade med flaggan och de tre bilarna var iväg. De susade fram som utskjutna pilar och jag vet att du skulle ha gillat vrålet från bilmotorerna. Risco tog ledningen redan från starten och behöll den de första två varven, men grabbarna från grannkommunen var hack i häl, och vägrade att släppa en ända meter på Risco.

Sedan kom det tredje varvet, det gick ett sus genom publiken när Risco tog en för bred kurva och nästan sladdade ut på delen av banan som inte var upplogad. Men han lyckades räta upp Volvon i sista sekunden, problemet var bara att en av kombattanterna, den silvriga BMW:n, hann slinka förbi honom genom att göra en tvär kurva. Min polare sa att det var lugnt, att allting var en del av showen. Risco ville skapa spänningen ända fram till slutet. Vänta bara tills du ser sista varvet, då kommer han utföra sin specialmanöver försäkrade min polare.

Det fjärde varvet behöver jag egentligen inte säga något om. Det hände ingenting: Risco höll sin andra plats och den vita BMW:n tappade på de två ledarna som susade fram som eleganta rovfåglar. Jag minns bara att jag tyckte att Risco låg farligt nära den silvriga BMW:n. Men det var vid det femte varvet det skulle slå gnistor och jag såg hur publiken kröp närmare banan för att se upplösningen. Det var som om vi var ett med loppet. En enda organism som betraktade det spektakel som skulle komma att gå till historien som den största katastrofen vår bygd någonsin upplevt.

Kenta signalerade med flaggan att det var sista varvet när bilarna kom upp på upploppet för nästsista gången. De låg nu jämsides varandra, Risco på höger och granngrabben på vänster och vrålet från motorerna överröstade allt. De pressade sina bilar till max: Risco för att gå om innan den första kurvan och granngrabben för att hålla Risco på avstånd.

Då kändes det som jag såg vad som skulle ske innan det skedde. Risco hade inte lyckats få de meter han hoppats innan första kurvan, men försökte ändå gå om på innern. Vem som helst kunde se att det var dömt till att misslyckas. Men inte Risco, han hade beräknat oddsen och var beredd att ta risken.

Bilarna, som sett ut att aldrig kunnat krocka med varandra, träffade nu varandra i en hastighet av hundrafemtio kilometer i timmen. Förödelsen påminde om en demoleringskula som träffar ett fallfärdigt bygge. Det slog gnistor, den orangea Volvo 850:n snurrade i luften och flög ett tjugotal meter ut mot isen, att bevittna bilens färd genom luften är något jag aldrig kommer glömma. Den landade på isen med ett förfärligt dån och började rulla och den fortsatte rulla i säkert hundra meter, innan den slutligen stannade och fattade eld.

Jag minns att vi alla stått som paralyserade medan vi bevittnade det förfärliga. Men plötsligt, som om någon knäppt med fingrarna, så började vi rusa fram till den brinnande bilen. Kenta var först på plats. Volvon påminde nu om ett brinnande bål ute på den vita isen och vi gav genast upp våra försök att få ut Risco ur bilvraket. Den dagen var min första kontakt med döden: i elden såg jag den förkolnade handen med de desperata fingrarna som sträckte sig mot det som var kvar av vänsterdörren.

Mirakulöst nog överlevde den andra föraren, hans bil sladdade rakt in i snövallen. Och han själv mådde bra trots omständigheterna. Han körde aldrig ett enda isracinglopp i hela sitt liv igen, vad jag minns och beskyllde sig själv för Riscos död. Det var flaskan som slutligen tog honom tio år senare.

Polisen och räddningspersonal kom till platsen en halvtimme senare. Vid det laget hade vinden mojnat och solen stod högt på himlen och kastade blodröda strålar på den svarta förkolnade bilen. Jag minns att jag satt vid strandkanten och huttrade när polisen kom fram till mig. En konstapel ville höra min version av det som hänt.

”…Och det är den versionen jag återgett för dig. Jag vet att det kanske var opassande att berätta den här historien här av alla ställen. Men jag känner att den skänker mig lite tröst i dessa sorgsna tider. Vart än du befinner dig min son så hoppas jag att du funnit frid. Du påminde mig faktiskt en hel del om Frank Risco.”

Jag tittar upp mot himlen – ovanför mig bildar molnen rutiga mönster. 

Martin Hammar.

Skip the traditional dinner and a movie for something a little more original