Brev till herr chefredaktör

Hej, herr chefredaktör!

Jag skriver till er för att fråga om ni, nu i sommar, har behov av en ung journaliststudent med skarp penna och nyfiket sinne. Praktik eller jobb, helst jobb, men jag är inte kräsen så praktik fungerar. Jag gillar er tidning och tror ni kan må bra av en ung skribent som har insikt i vad män i 18-25-årsåldern gillar och hur deras livsstil ser ut. Vidare är jag villig att jobba som en slav för att få mitt namn på några artiklar, så om ni vill ha en yngling att köra med, hör av er!

Ni kanske redan nu har bestämt er för att ta in några andra mer erfarna journalister i sommar. Men innan ni gör det skulle jag emellertid bara vilja dela med mig av en liten historia. Jag menar det värsta som kan hända är att ni får er ett gott skratt, klappar mig på axeln och säger något i stil med:

– Sorry champ, no can do.

Jag må vara en ung snöflinga, men börjar vi inte alla som snöflingor som trillat ner på jorden och bara väntar på att något ska hända innan vi smälter bort? Själv väntar jag på att få börja rulla och kanske en dag bli en präktig snöboll.

Givetvis förstår jag att en av Sveriges största tidskrifter med snart 30 år på nacken, lätt avvisar en liten snöflinga som jag och säger rulla upp dig någon annanstans och kom tillbaka när du är en snöboll. Ty ni har redan rullat landet runt och på er väg absorberat snöbollar bra mycket större än jag.

Okej, nu låter det som jag skriver att ni inte borde ge mig en chans. Ni herr chefredaktör kanske tänker:

– Det här är det sämsta personliga brevet jag någonsin läst, grabben försöker ju inte ens imponera.

Meeen, låt mig bara berätta klart min historia sen ska jag inte störa eder mer.

För några dagar sedan, jag minns inte vilken veckodag, men ni vet den där dagen förra veckan när det snöade så där obehagligt att det kändes som det föll slask ner från himlen. Ja, den dagen pratade jag med min far i telefon. Han var tvungen att ringa mig två gånger, för första gången han ringde kunde jag inte svara på grund av att snön hade gjort skärmen alldeles våt och strulat med pekskärmen.

Nåväl, efter lite krångel pratade vi tillslut i telefon. Och han sa:

– Du Marcus är det inte dags att söka sommarjobb?

Då hände ett något ytterst märkvärdigt. Mitt i snökaoset kunde jag ana ett översinnligt kall. Som om snökaosets brus och samhällets instrument viskade, eller sjöng, namnet på eder tidning. Som det kom från tonerna av helig musik.

Ja, jag vet vad ni tänker. ”Vad fan har ynglingen rökt på?”. Nej så är inte fallet. Jag är lika fri från droger som jag är av någon allvarlig psykisk sjukdom.

Så.

Ifall ni vill ge en ödestroende och fager liten snöflinga en knuff så kommer jag gärna på intervju. Och går det bra, ser jag fram emot att jobba med er i sommar!

Allt väl!

Marcus

Marcus Lagercrantz