Livet som sprang iväg

Nu var platsen nedsläckt, tyst och ödslig. Den gamle städaren gillade det så. Det gav honom tid till att tänka. Oftast tänkte han på alla människor han lärt känna innanför lokalens väggar. Han mindes skratten med Berra, fejderna mot Lasse och stunderna med Lisette. De hade haft kul ihop, både på och utanför arenan. Det var likadant varje kväll vid den här tiden när han var ensam. Minnena väcktes till liv. Och han tänkte på dem.

   Men då var då och nu är nu.

   Den gamle placerade kvasten på städvagnen och gick bort mot redskapsförrådet som låg bakom längdhoppsgropen. Han hade gjort ett gediget arbete även denna kväll: sanden var noga bortsopad från ansatsbanan och rundbanan var lika ren som golvet hemma i den lilla lägenheten. Han kom fram till förrådet och tog fram nyckelknippan och låste upp den rassliga dörren, sedan rullade han in städvagnen och placerade den bakom gymnastikmattorna så som han alltid gjort. Där stod den bra, tänkte han.

   Den gamle stängde förrådsdörren och släntrade bort mot utgången, men stannade bredvid höjdhoppsmattan. Han stirrade ut mot banan och blev stående ett tag. Till slut fortsatte han uppför trappan bredvid läktaren. Intill läktaren fanns den inramade tavlan som han sett tusentalsgånger tidigare. Ändå trollband den honom lika mycket varje gång.

   Den här kvällen var inget undantag.

   Den gamle blev tvungen att kisa för att urskilja tiderna i det dunkla ljuset. Hallrekorden var sorterade utifrån gren och klass, och han visste exakt var han skulle titta. Blicken vilade på listan under åttahundrameter. Han hittade namnet, visste tiden utantill, men gillade ändå att se den där. Som ett kvitto över det som varit.

   Det hade varit en fantastik tid, tänkte den gamle. En fantastisk tid.

   Till slut strosade han vidare mot utgången och lämnade arenalokalen bakom sig och kom ut till kafeterian och omklädningsrummen. Det doftade fortfarande svett blandat med gummi.

   Den gamle log när han såg den gulnade skylten som hängde vid kafeterians nednötta bord. Den var handskriven, och den gamle kände igen handstilen, det stod: ”korv med bröd 10kr.” På den tiden kunde de sälja hundratals korvar under de stora tävlingarna. Idag sålde de kanske femtio.

   Då var då och nu är nu.

   Den gamle lät skylten hänga kvar så som han alltid gjort varje kväll det senaste året. Vid entrén hängde hans rock och han tog på sig den. Det var då han hörde något. Ljudet lät som flaxande vingar och kom från taket. Den gamle tittade upp mot takbjälkarna och såg den svarta konturen av stjärtfjädern på fågeln precis innan den försvann in bland skuggorna. Han gillade svalan trots Lasses tjatande om att fågeln var en sanitär olägenhet. I hemlighet brukade den gamle sprida ut brödsmulor längst med parkettgolvet. Det tog alltid någon timme, men sen var fågeln där och pickade i sig smulorna.

   Det var skönt att ha den som sällskap.

   Den gamle vände sig mot utgången och vinglade ut i den kyliga vinterkvällen och tog bussen till lägenheten. Han klev av i utkanten av staden och stapplade ut under gatlamporna och bort mot den brutalistiska betongbyggnaden som varit hans hem så länge han kunnat minnas. Han tog hissen upp till lägenheten på femte våningen och vacklade fram till den repiga dörren med namnskylten Andersson.

   Den gamle klev in och blev som vanligt stående i hallen lyssnandes efter ljud.

   Sen haltade han in till sovrummet och tittade på det svartvita fotot av kvinnan som var i färd med att springa det sista varvet på åttahundra meter. Steget var lika lätt som den lekande gasellen på savannen och det långa gyllene håret fladdrade i fartvinden.

   Bilden var fylld av liv.

   Under ramen stod ett namn inskrivet i förgyllt guld. Den gamle tog upp fotot och läste namnet högt för sig själv om och om igen:

   ”Lisette, Lisette, Lisette, Lisette…”

   Rösten stockade sig.

   ”…Andersson.”

   Sen brast det och tårarna rann ner längst kinderna likt silverpärlor i natten.

   Då var då och nu är nu.

Martin Hammar.