ii. Sagan om Aurora

Tammuz von Grisstrupe

Ända sedan Tammuz fru Aurora lämnat honom har han inte kunnat sova eller ens lämna sin herrgård. Allt han har gjort de senaste två åren är att smutta på sin
Gàidhealtachd. Tammuz har nämligen degenererat till den grad att han har blivit som en liten barnunge igen, som inte kan göra annat en att suga på sin nappflaska. Givetvis är Tammuz helt oförmögen att se att hans rådande livsstil beror på honom själv. Nej, istället skyller han som vanligt på Aurora. Eller snarare på hennes demon Kvasi som sitter där på sängkanten och skrattar likt en demon. Tammuz brukar skrika på Kvasi, skrika att hon och Aurora ska försvinna ur hans liv. Försvinna ut ur hans hem, ja, ur hans huvud; för det är faktiskt där som alla vanföreställningar bildas. Beklagligtvis är Tammuz alldeles för blåst och vidskeplig för att tro på det.

Nätterna går och Kvasi försvinner inte. Kvasi är kvar och fortsätter plåga Tammuz med ett skärande skratt. Stackars Tammuz han är verkligen helt förstörd och riktigt patetisk.

Det var nu längesen Aurora lämnade Tammuz blödande på stengolvet och för alltid stängde sina portar. Men det skulle dröja ytterligare ett år och 372 flaskor
Gàidhealtachd innan ilskan sakta men säkert började lämna honom. Ja, det tog tre år innan Tammuz började förstå varför Aurora gjorde som hon gjorde. Det tog tre patetiska år innan Tammuz sköra hjärta och genomborrade aorta började växa ihop igen. Något som Tammuz själv beskrev som ett mirakel, då han faktiskt trodde att hans hjärta blivit genomborrat på riktigt och inte bara allegoriskt.

Även fast nu Tammuz ÄNTLIGEN är på bättringsvägen kommer han aldrig glömma kvällen knivspetsen trängde in i honom. Ty han var övertygad om att datumet var inristat i hans hjärta med Auroras kniv och Kvasis skratt.

Sjuk jävel den där Tammuz, Right?

Nu efter, de där tre åren jag redan nämnt, började Tammuz äntligen inse att det var fel av honom att skylla allt på Aurora. Ja, han började till och med inse att det var han som hade fallit för frestelsen. Inte bara en gång, utan elva. Elva gånger hade den sjuke jäveln Tammuz svikit Aurora. Och för att göra historien ännu mer absurd hade Aurora förlåtit Tammuz tio gånger innan hon till slut fick nog och stängde sina portar som annars alltid, för Tammuz, stod på glänt.

Även fast Tammuz nu började läka tänkte han på Aurora nästan hela tiden. Varje morgonen när hans trogna tjänarinna Ångesten stryper honom; tänker han på Aurora. Ja, han tänker på den framtid som hade kunnat vara deras. När Aurora i gryningen öppnar österns portar och morgonsolen bländar Tammuz; tänker han på henne.

Det som emellertid höll på att förändras var att istället tänka på Aurora som någon som huggit honom i hjärtat började han istället att tänka på henne som en vän som var trogen och snäll, trots alla hans många brister.

Varje natt som nu kom och gick blev demonen Kvasis skratt allt mer dämpat och varje gryning blev tjänarinnas stryptag allt svagare. Kanske han en dag skulle sluta tänka på sin före detta fru och istället hitta något annat att grubbla över. Det trodde emellertid Tammuz var omöjligt eftersom Aurora alltid skulle göra sig påmind i såret hon lämnat i hans hjärta och med morgonsolens strålar. Ibland drömde Tammuz att han fick tillbaka sina vingar och åter kunde flyga upp till hennes port. Det hade emellertid inte spelar någon roll om han fick tillbaka sina vingar, för porten var för honom stängd. Stängd för alltid. Tammuz borde bara inse detta och gå vidare med sitt liv.

Tammuz började nu tycka mer synd om Aurora än sig själv, vilket var mycket olikt Tammuz. Hennes sista ord, innan knivhugget, började nu faktiskt beröra Tammuz på djupet, det tog bara tre år… Den smärta hon då beskrev är något som kan delas med varje kvinna som har en uns självaktning. Anledningen till att orden berörde Tammuz var eftersom han själv varit själva orsaken till den smärta hon beskrev. Han började till och med tänka att han förtjänade knivhugget. Ja, han började tänka att han förtjänade mer än så. Kanske hade Kvasis skratt och tjänarinnas stryptag varit hans straff?

Med vad skulle lilla Tammuz säga till sitt försvar? Att han ville ha kvar kakan, ändå äta den, slicka upp smulorna och ändå ha dem kvar. Han hade ju varit världens härskare när han satt där uppe med Aurora. Kung över allt som under honom kravlade. Självklart skulle han både kakan haft kvar och fått äta den.

”For what does it profit a man if he gains the whole world and loses his soul?”

Tammuz själ blev under tiden i solskenets land korrupt. I landet där Auroras portar alltid stod öppna förlorade han sig själv. Tammuz lycka där var ack en illusion.

Tammuz började tänka att hans liv var som ett hav som tycks vara oändligt och han som en båt utan roder. När Auroras portar stod öppna och Neptunus var lugn var havet obeskrivligt vackert. Lugnt drogs han mot en gyllene horisont. Fast när Aurora stängde sina portar och Neptunus rasade. Då fann han horisonten skrämmande och trånade efter land.

Kära läsare, nästa del kommer handla om Aurora och en annan mycket sundare man vid namn Hermes. Hermes är brevbärare.

Marcus Lagercrantz