Vinets skådespel

Mina kära läsare, ni är inte många så jag tackar alla som uppskattar min nonsenspoesi. Jag skriver till er direkt, vilket är själva meningen med ingressen. Raderna ni snart kommer läsa är skrivna efter en lång och händelserik natt. Just den här scenen är tagen från den natten – jag är betraktaren. Försök att under läsningens gång tänka på alla gånger ni själva gått vilse i rusets töcken.

Kung Lejonhjärta slog ett durackord. Och sade: “det är fest på min gård!”

Ja, Kungen bjöd till fest. Herrskap for dit med vagn och häst.

En söt flicka var där. Kanske hon ikväll skulle bli kär.

För hon hade ännu inte upplevt kärlekens första snö. Den som är så ren att både pojke och flicka av den kan dö.

Inte heller hade hon upplevt, ett av kärleken, brustet hjärta. Den som för både pojke och flicka är sann smärta

Vår flicka var inte van vid för mycket dricka.

Trots detta stod hon denna kväll; drack och konverserade med karlar två. Som båda henne för natten försökte få.

Den ena en Baron från fjärran land, den andre en nordisk Prins med en farlig hand.

Flickan föll för Prinsens charm, och lät honom röra vid sin barm.

I vinets dimma välkomnade hon kärlekens vår. Men Prinsen försökte bara för stunden läka sina inre sår.

För Baronen var det vinets skådespel. Och för honom var världen full av fel.

Ty han förlorade denna duell. Men, kom ihåg! Det var bara för en kväll. För när solen tillräckligt många gånger, efter detta, gått upp och ner. Insåg flickan vilken karl som hade mer.

Marcus Lagercrantz