i. Sagan om Aurora

Kvällen den tredje-i-den-tredje blev jag utsatt för en efterhandskonstruktion. Lurad av en illusion. Ett historiskt narrativ som ser ut att stämma, men det äro ingen vacker stämma. Ty den där musiken gör lilla mig besviken. Minnet har förrått mig, jag förstår inte hur det gick till. Smärtan sitter nog kvar ända till April. Sanningen förvriden; Historien dragen ur tiden. Fabricerad har brevkorrespondensen blivit, och nya sår den i mig upprivit. Jag förlora; Lurad av Aurora.

Tammuz von Grisstrupe


Skriven, förmodligen, vid en tidpunkt mellan hans vagga och grav. Ty han vore inte sig själv varken före eller efter de angivna tidpunkterna.

Först kände sig Tammuz tafflig och melankolisk. Känslan förändrades emellertid efter ett glas whisky, så som känslor ofta gör efter att Tammuz förtärt detta förrädiska eldvatten som han tyckte så mycket om. Från att ha varit dyster och känt sig värdelös blev Tammuz arg. Ja, han blev riktigt jävla arg, så pass arg att om det hade närvarat ett annat väsen i rummet hade den besjälade varelsen sannerligen blivit stum av skräck. Tammuz ställde sig nämligen upp, gick ut på altanen och skrek; Skrek ut till världen, till Aurora; ”Vet du inte vem jag är”, ”Vet du inte vad jag är kapabel till?”, ”Jag är Tammuz den åttonde von Grisstrupe!”.

Då, fylld av ilska och hämndbegär, fortsatte han skrika. Det här skrek han, tämligen sluddrig ska tilläggas:

”AaaahhrGGAHH. VET du inte VAD jag är kapabel till Aurora? VET du inte att jag kan FÖRGÖRA dig och ditt goda rykte redan ikväll!?”

Enligt Tammuz skulle Aurora skylla sig själv eftersom hon frivilligt släppt in honom i sitt liv och frivilligt berättat sina mörkaste hemligheter, som nu Tammuz funderade på att avslöja. Hon hade för Tammuz berättat allt och sedan huggit honom i ryggen när han minst anade.

Tammuz var denna ilskna kväll helt förkrossad. Han var övertygad om att Aurora gjort samma sak mot andra män före honom eftersom han kände att hugget inte bara genomborrat hans hjärta utan träffat mitt i hans aorta, där smärtan kändes som mest. Tammuz kände seriöst att Aurora lämnat honom till döden genom att låta honom förblöda på golvet. Givetvis var allt detta bara Tammuz sjuka vanföreställningar. I själva verket hade Aurora på ett väldigt moget och ärligt sätt avslutat deras relation. Och hon hade goda skäl till att göra så.

Tammuz hade nämligen varit otrogen ett tiotal gånger och tillslut hade Aurora fått nog och satt ner foten. För vem vill vara med en psykiskt instabil man som dricker alldeles för mycket och är otrogen lika ofta som han går till affären för att köpa mat. Förvisso är den jämförelsen ytterst dålig eftersom Tammuz aldrig går till affären för att köpa mat, han äter bara på stadens allra lyxigaste restauranger.

Efter ett tag lugnade Tammuz ner sig och gick in i sin herrgård för att dricka lite mer whisky. Han satte sig i en lädersoffa och smuttade lätt på en dyr gällisk whisky som gick under namnet Gàidhealtachd. Där satt han och tyckte väldigt synd om sig själv. Tammuz, han som tror sig vara kung över världen och alltsomoftast vara bättre än alla andra små väsen runt omkring honom, men det som många inte vet är att hans hybris också inrymmer en självömkan som angränsar till självförakt.

För Tammuz höga tro på sig själv hade givit honom fler fiender än vänner. Han hade inte bara förlorat sin fru utan även sin far. Detta hade skett senaste gången de ätit middag i faderns herrgård, som var ännu större än Tammuz egen. Tammuz far hette Hurtig von Grisstrupe och hade, innan sin plötsliga död, varit en av landets allra mäktigaste män.

Hurtig von Grisstrupe sade vid denna extravaganta tillställning, kvällen katastrofen inträffade, “att han [Tammuz] var en skam för hela aristokratiklassen” av den enda anledning att han låtit sig besudlas av underklassen. Ja, Tammuz älskade nämligen att känna sig överlägsen och hade därför valt vänner som enligt honom själv ”uppskattade” hans nedärvda rikedom. Efter att Hurtig i affekt yttrat de orden satte far, herr, greve och lyxrunkare von Grisstrupe en fläskbit i halsen och föll ner död på marmorgolvet i sin elfenbenslya. Stackars, Tammuz mor, fru Margarin, som efter detta blev lämnad ensam. Tur för henne fanns det fler rika män, hon med sin fåfänga kunde förföra.

Tammuz hade en väldigt dålig relation med sin mor som beklagligtvis var den enda familjemedlem han hade kvar. Nu var han upptagen med att dämpa sin ångest med Gàidhealtachd.

Kära läsare, nu har ni säkert fler frågor än svar. Vem är Aurora? Vem är Tammuz? Alla dessa frågor kommer besvaras i sinom tid.

Marcus Lagercrantz