1932

Jag läste igår ut boken i skuggan av ett brott som handlar om de så kallade von Sydowska morden. Förutom att beskriva de bakomliggande orsakerna till morden som skedde i mars 1932 är boken också en kärlekshistoria. Två unga överklassbarn som blev förälskade i 14-årsåldern och sedan i 20-årsåldern blev med barn och strax därefter gifte sig. Mannen Fredrik von Sydow slog med ett strykjärn ihjäl sin far tillsammans med två hushållerskor med sin fru närvarande. Sedan sköt han henne och tog sitt eget liv när polisen väl kommit ikapp dem.

Händelsen utspelade sig samtidigt som min gammelfarfar Olof låg inlagd på sanatoriet i Norge för sin tuberkulos. Och samtidigt som Kreuger tog sitt liv i Paris. Året 1932 är ett återkommande år som jag stöter på. För någon månad sedan kom jag över en artikel från samma år. Artikeln handlade om hur långt ifrån en seger Hitler var. Ironiskt nog tog han makten bara ett år senare.

Jag föddes i mars 1998 exakt 66 år efter all misär 1932. Antagligen har det ingen betydelse och jag är heller ingen fatalist i den bemärkelsen att jag tror på ett bestämt öde och inte heller är jag skrockfull. Men jag hatar verkligen siffran 66 och det irriterar mig något oerhört när jag ser sexor i följd på varandra. Det är en djävulssiffra.

I skrivande stund är förvisso klockan halv tre och det händer lätt att jag får rubbade tankar i mitt huvud vid den här tiden. Trots den insikten kan jag inte släppa tanken på att jag själv befann mig mitt i någon misär 1932 och blivit tillbakakastad. Ni får ta mina ord med en nypa salt för det är sent och jag är medveten om att jag är ytterst knäpp.

Trots all misär 1932 finns det hopp. 1932 var likväl ett misärens år som kärlekens år. I den von Sydowska tragedin finns det ändå kärlek. Och året 1932 fann min gammelfarfar sin livskärlek. En kvinna han aldrig kunde glömma.

Marcus Lagercrantz